Ibland så känner jag att jag inte har så mycket jag vill förmedla och då kan det stå tomt några dagar, men hellre att det är lite tomt en stund än att jag skriver om sådant jag egentligen inte vill skriva om.

Ibland har jag ett helt blogginlägg framför mig i mitt huvud, jag vet prcis vad jag ska skriva om och hur jag ska formulera texten, problemet är då att jag inte har någon dator tillgänglig eller så är jag upptagen i mitt jobb och vips så är min bloggidé borta och det är tomt igen.

Detta är precis vad som hänt denna helgen. Jag har jobbat dygn och har därför inte haft tid att blogga men jag hade ett ämne som kändes så bra att skriva om men tyvärr som bortblåst.

Kan det här betyda att det kanske blir tomt ett tag igen?

/T

Personen som sitter brevid dig i bussen kanske är den där kvinnan vars blogg du följer som varit med om en gruppvåldtänkt, eller mannen du möter på gatan kanske är just den man som skrivit om sin frus otrohet.

Alla människor du möter på gatan har olika innehåll i sina ryggsäckar. Den personen du möter kanske ser så där grå och tråkig ut av en andledning. Samma sak försöker jag tänka när jag möter olika människor med olika beteenden - hon kanske är sådär stöddig i tonen för att hon inte lärt sig något annat, kanske är han tillbakadragen och väldigt tystlåten för att han en gång blivit förnedrad eller "trampad på".

Tankarna dök upp efter ett samtal med en kollega idag på förmiddagen där min kollega blivit uppmanad att kanske säga mer vad h*n tycker och tänker i vissa sammanhang. Jag vet varför denna person är rädd för att säga saker och ting i vissa situationer - jo just pga innehållet i sin ryggsäck.

Jag tror att man kanske ska försöka tänka att så att personen kanske beter sig på ett visst sätt pga av något i det förflutna. Det behöver inte alltid vara fel på en själv.

Nä nu är rasten slut dags att gå tillbaka till jobbet och jobba klart denna helg.

/T 

Ska det behöva vara såhär i Sverige 2011? En person som står mig väldigt när har under lång tid blivit mycket illa behandlad av  arbetsförmedlingen.

Det är precis som att denna person har blivit arbetsförmedlingens hackkyckling.

Det sista nu som inträffade var att h*n placerades ut på en praktik med psykiskt funktionshindrade människor. (Det är inget fel med att vara psyiskt funktionshindrad för jag jobbar med det själv.) Arbetsförmedlingen ansåg att här får man iaf komma ut i det sociala men frågan är vart är den sociala biten när man inte ens kan kommunicera vettigt? Man är inte psykiskt funktionshindrad för att man är långtids arbetslös.

Denne personen tog upp detta med arbetsförmedlingen och talade om att där kommer man bara att må dåligt, där vill man inte tillbringa 40 timmar i veckan när det ändå inte ger något. Då funderar arbetsförmedlingen vad h*n har emot psykiskt förståndhandikappade.

Det slutade med att denna person inte ville göra detta utan hitta något annat, då sa arbetsförmedlingen nej och utförsäkrade denna person så att h*n inte får en krona på fickan. Hur nedtryckande är inte det? Höjer det en persons självkänsla? Nej det tror jag absolut inte att det gör, eller rättare sagt jag vet att det inte gör det eftersom jag ser hur dåligt denna person mår.

Ingen socialhjälp får h*n inte heller eftersom dom tycker att sambon kan försörja. Är det så det ska vara? Ska man bara bli kastad ut på gatan och inte ha en krona på fickan? Det är så det ser ut i Sverige 2011, så upptagna att skänka pengar till höger och vänster samt rädda alla världens personer utan dom som redan finns här och behöver hjälp!

/T

Det är så jobbigt att leva när det kommer känslor man inte kan styra över. Framförallt dessa irritations känslor som egentligen bara är så onödiga i vissa fall.

Vi är olika individer och vi reagerar olika på olika saker samtidigt som man ska försöka förstå varför en annan reagerar så när man själv inte gör det.

Det är ju även dessa känslor som kan ställa till det i en relation, vänskaps- som kärleksrelation, barn- och föräldarelationer, arbetskamratsrelationer. Hur gör man egentligen för att förhindra detta? Kanske inte själva känslorna men själva förståendet eller inte förståendet hos den som inte förstår.

Jag hamnar ofta i den situationen där jag kanske missförstår min partner alldeles för ofta, vilket leder till att jag blir irriterad för att jag tolkar min partner på ett sätt som han kanske egentligen inte menar.

Hur gör jag för att kunna tolka hans känslor rätt eller kanske styra mina egna rättare sagt? Jag vet att jag älskar honom och vill leva resten av mitt liv med honom men mina misstolkningar och irritationer kanske förstör något underbart fint.

Jag skulle nog tröttna på att leva med mig själv och alla mina känslor, det är ett under att någon ens klarar av mig och mina känslor.

/T

Jag har nu uppdaterat min bloggadress och fick inte behålla mitt orginalnamn om jag skulle byta till bloggplatsen som adress så därför har jag nu en ny :

http://tsblogg.bloggplatsen.se men det ska kunna att komma in via min gamla också!

/T

Jag har på senare tid tyckt att jag har haft mycket runtomkring mig men samtidigt som det har känts tungt och tröttande så har jag lagt ner hela min själ i det arbete jag har gjort, samtidigt som jag har försökt acceptera de  fakta jag fått reda på gällande min fars sida.

Jag försöker...

vara en bra mamma,

 vara en bra sambo,

vara en bra dotter,

 vara en bra anställd,

 vara ett bra barnbarn,

Samtidigt som jag försöker vara bra så håller jag mina tankar och känslor inom mig, jag biter ihop. Jag biter ihop för att inte bryta ihop och vara allt för sårbar, men hur länga kan man göra det?

Härom veckan upplevde jag att min sambo skrek så fort han pratade med mig, det bara tjöt i öronen, ont gjorde det. Jag bad honom att sänka rösten och inte skrika när han pratar. Han tittade förvånat på mig och sa att jag skriker inte jag pratar normalt. Jag vet att jag tänkte: "Vad är det för fel? Vad har hänt med mina öron? Tänk om jag är påväg att tappa hörlsen!" Tankarna har snurrat otroligt mycket sen dess.

Detta som hände förra veckan tog jag upp med några av mina kollegor som inte träffat varandra under dagen och båda sa att jag skulle ta det som ett varnings tecken. En av dom sa att det var början för henne/honom innan h*n gick in i väggen. Det är kanske det jag är påväg att göra - gå in i väggen? Tack vara mina kollegor så har jag bestämt mig för att söka hjälp så att jag kanske förhindrar att "smälla" i väggen.

Men som sagt hur vet man om man inte pratar om det? Vem ska kunna se varningssignalerna när man inte gör det själv?

/T

Jag älskar mina föräldrar så mycket man bara kan och jag har haft turen att få underbart trevliga svärföräldrar men vad hände när vi fick barn?

Jag har hört "att få barn är väldigt speciellt men att få barnbarn är ännu mer speciellt" och då tycker jag som mamma att borde då inte mor-/farföräldrar ställa sig lite bakom oss föräldrar då?

Jag vet att dom bryr sig om sitt barnbarn och älskar honom men för det betyder det inte att han ska få göra precis som han vill och att vi föräldrar nästan blir dumförklarade när vi har regler - "Han är ju bara ett barn" har vi fått höra några gånger. Det gör mig så frustrerad, bara för att han är ett barn betyder det inte att det är okej att ligga på köksbordet, kasta mat åt alla håll för att man inte får som man vill, slåss osv osv.

Om barnen inte får lära sig från början när ska dom då lära sig? Det låter kanske som att jag är jätte hård, vilket jag inte är men jag tycker att vissa regler tror jag bara att vårt barn mår bra av.

Vårt barn kommer lätt kunna söka sympati hos mor/farföräldrar. Ett exempel är när vår lille passade på att rita på köksväggen, talade vi klart och tydligt om för honom att man inte får rita på väggen och han förstod verkligen att han gjort fel. När vi sen talar om detta för en av mor/farföräldern och vårt barn visar så får han till svar: "Ja men hur skulle du kunna veta att du inte får rita där"

Grrrhaa jag kände hur jag kokade. Kunde denne inte bara ha gett svaret: "Blev mamma & pappa arga då? Man får ju faktiskt inte rita på väggen"

Vart tror ni vårt barn kommer att vända sig och söka sympati någonstans? Ska det vara så, att oftast sägs det tvärtemot vad vi som föräldrar har sagt. Blir det inte förvirrande för barnen? Någon annan som har liknande upplevelser? Eller någon som har barnbarn själv och kanske inte tänkte på detta?

/T

Något jag känner att jag kan reta upp mig på är människor som skriver bloggar om allt möjligt men sen blir helt skogstokiga om dom får negativ kritik på inlägg dom skrivit.

När man har en öppen blogg och skriver hej vilt om allt och ingenting så måste man nästa räkna med att det kanske någon gång blir ett inlägg som retar upp folk eller skapar diskussion.

Om man är ganska duktig på att dela upp folk i kategorier när man skriver så måste man förstå att vissa personer tar illa upp eller blir upprörda. T ex bara för att man är arbetslös betyder inte det att man är lat, inte sköter hemmet, inte är ute och går, inte tränar utan bara sitter hemma och tar åt sig bidrag.

Självklart retar det upp en arbetslös som gör allt för att få ett jobb, tränar, sköter hemmet med mm, vilket leder till att denne kanske kommenterar bloggaren och får till svar "Din j*vla bidragstagar fjant" medans bloggaren själv tipsar hur man kan slippa karensdag om man är sjuk mycket.

Jag tror att man måste tänka ett steg längre som bloggare innan man skriver ett inlägg om man inte fixar negativ kritik!

/T