Plötsligt så fick jag ett sug att syssla med scrapbooking. För en tid sen så sysselsatte jag mig med sådant för att ha ett intresse. Jag blev inget "proffs" och jag har bara gjort en fotobok men just i den perioden när jag hade sug för det så köpte jag hem en stor svart bok som jag hade fullt med ideér till, men suget försvann och boken har blivit liggandes i skåpet. Nu när jag stod och lagade mat fick jag plötsligt massa ideér kring den svarta tomma boken som ligger där. Kanske ska ta tag i det igen nu när suget finns.

För övrigt har dagen varit kanske tung, kroppsmässigt och huvudmässigt då jag började dagen med att försova mig. Huvudet blev nog inte riktigt att hänga med resten av dagen heller sen har det smärtat otroligt i bäckenet idag och framförallt ljumsken. Något hände idag när jag skulle flytta mig från en ställning till en annan, det högg till, låste sig och smärtade så att det blixtrade framför ögonen - då trodde jag för en sekund att jag skulle tuppa av. Det var en ganska obehaglig upplevelse.

Hoppas på att morgondagen blir bättre och att jag får ännu fler ideér till min svarta bok! 

/T

Det är helt underbart när ens barn vid läggadags klappar på en och säger: "Mamma jag tycker jätte mycket om dig, jag älkar dig"

Dom underbara orden kan man leva på länge!

Nu är det snart dags efter en helt okej dag att krypa ner i sängen för att orka med en dags jobb imorgon. Nu är det inte många skift kvar innan jag går hem för min mammaledighet och det känns som att dom lediga dagarna innan den lill* tittar ut är välbehövliga (om den inte bestämmer sig för att kika ut tidigare då blir det inte så många lediga dagar innan). 

Jag hoppas att jag får en okej nattsömn i natt trots bäckensmärta. Så då önskar jag er läsare en god natt så får vi se vad som står i bloggmenyn imorgon.

/T

Ibland funderar jag över hur andra människor kan ta sig rätten att behandla andra hur som helst. Tänker man inte på att ens beteende kan såra andra? Vissa kan trampa över lik för att klättra på sin egna stege och framförllt klättra på dom som alltid funnits där och ställt upp.

För att göra lite klarhet i vad jag menar ska jag berätta om min specifika situation jag tänker på.

Jag har en "vän" som jag har umgåtts en hel del med men jag har också upptäckt att kommer det något "bättre" så väljer man det istället trots att man har bestämt saker. Jag tvingar aldrig folk att umgås med mig och jag accepterar att man behöver inte tycka om mig eller vad man ska säga men det gör mig ledsen när man säger att man tycker om mig, tillochmed när man säger att man aldrig haft en sådan bra vän som mig. 

Vad är det som gör att en människa gör så? Är det mig det är fel på eller är det ett bekräftelse behov hos denna person som gör att det blir såhär? Jag har så svårt att förstå varför man gör så då jag själv inte tycker att jag någonsin gjort så. 

Nu när jag sitter och verkligen tänker på det så inser jag att jag har ju inte bara en vän som gör såhär utan fler, fast där är det mer att man kan aldrig bestämma något för det kan ju dyka upp något annnat och det är uppenbart för det har nästan uttryckts sig på det viset. Är jag ett lätt "offer" för att vara en andra hands person eller vad man ska kalla det?

Känslan av att inte duga känns inte bra och det gör mig faktiskt ganska ledsen.

/T

Ja så skulle jag vilja beskriva min graviditet - ingen jävla underbar resa på moln. Jag har haft foglossing sedan vecka 14 alltså har jag gått och haft ont i (ursäkta språket) fittbenet i ca 21 veckor nu. Jag känner att det börjar tära rejält jävla mycket på mig nu. Jag sover inte ordentligt på nätterna då varje vändning gör att det smärtar eller låser sig i mitt bäcken vilket resulterar i att jag vaknar.

Hur blir man som människa om man inte kan sova ordentligt på 21 veckor och dessutom har ont? Jo det kan jag tala om för er. Man glömmer saker, man blir lättretlig och vissa dagar känns det som att man går i en dimma. Samtidigt så ska jag försöka vara en sån bra mamma som möjligt åt det underbara barn jag redan har men alla dagar är inte det möjligt och dom dagarna slutar alltid med att jag sitter och gråter för att jag inte orkat med det jag velat vilket leder till att jag känner mig som den sämsta mamman i världen. 

Ja visst det är jätte mysigt de stunder jag känner rörelse i magen och det är helt underbart när mitt äldsta barn pussar och kramar på magen och säger: "Jag saknar bebisen" men jag undrar hur länge till jag ska orka. Jag vet visserligen att det gör man för det är fler på denna jord som gjort det och även jag kommer att fixa det men det gör ont och det tär på mina krafter.

/T

När man själv en dag får barn så kommer det funderingar om sin egen barndom som man aldrig tidigare reflekterat över - eller ja kanske lite men inget som man tänkt på som faktiskt gjort en ledsen. Nu är jag i min andra graviditet och jag har insett saker som har gjort mig så otroligt ledsen och skapat oros känslor som jag inte kan styra över.

Min mamma har under min uppväxt gjort allt för att jag ska ha det bra och hon har alltid älskat mig fullt ut men vart har min pappa varit? Min pappa har funnits där ca 4 gånger om året och nu på senare tid när jag blivit vuxen har jag ännu mindre kontakt med honom. Han är snäll och trevlig när vi ses och har vid vissa tillfällen ställt upp lite ekonomiskt men vad är dom där äkta pappakänslorna? 

Nu när jag ser mitt första barn växa upp med en närvarande pappa som verkligen älskar sitt barn inser jag mer och mer att jag egentligen inte har eller har haft en pappa. Biologiskt sett finns han ju där men jag har aldrig varit älskad av min pappa. Detta har jag väl egentligen hela tiden vetat men för någon vecka sen kom detta över mig som en oförberedd våg och tyvärr så gnager tanken där dagligen. Jag har precis insett att jag inte vet hur det är när en pappa älskar en. Dagligen så brottas jag med dessa känslor, paniken av att egentligen inte veta hur det känns. Jag har alltid accepterat att det ser ut såhär och det är inget jag kan göra för att förändra det men nu plötsligt vill det inte lämna min hjärna.

Som min "pappa" en gång uttryckte sig så var jag väl ett misstag.

/T

Precis som rubriken säger så rullar tiden på. Jag har inte bloggat sedan september 2011 och plötsligt häromkvällen fick jag ett sug på att ta tag i bloggandet igen. Problemet är väl det som det alltid är att jag i en period tycker att jag har otroligt mycket att blogga om för att det sedan ska rinna ut i sanden. Skrivinsperationen tar liksom slut.

Det jag senaste bloggade om var min graviditet och läkarbesöket. Nu sitter jag här och har cirka 6 veckor kvar till beräknad förlossning. Jag har gått upp ca 3 kg i vikt under hela graviditeten och blodtrycket har legat otroligt fint hela vägen dock har jag haft foglossning sen vecka 14 och nu börjar jag bli trött och slut i kroppen. Det gör otroligt ont i mitt bäcken och jag sover dåligt då jag vaknar så fort jag rör mig pga smärta i bäckenben, ljumskar och höfter, men jag håller ut. Det som är jobbigast är samvetet och skuldkänslorna gentemot min 3-åring som jag just nu inte har tillräckligt med kraft och energi att göra det jag vill med. Detta kommer jag skriva mer om i ett inlägg för sig då detta är något som får mitt mammahjärta att gråta.

Jag hoppas att skrivarinsperationen kommer att hålla i sig ett tag den här gången då jag kan tycka att det är ganska avkopplande att blogga.

/T