Det blev inget brev men det blev ett samtal. Tyvärr tror jag inte att jag fick det lika bra sagt som jag hade skrivit då jag mest grät hela tiden, men jag hoppas att jag/vi fick fram det som vi ville ha sagt. Så jag hoppas att det kommer något gott ur detta.

Tyvärr så är det något som inte känns så bra i min magkänsla. Jag vet egentligen inte var det beror på men det känns som att det ligger en smygande ångest där och surrar runt. Det kan bero på att jag aldrig tidigare sagt hur jag känner och tycker sen när jag väl gör det så känns det ofta fel att jag gjort det, men jag borde väl också ha rätt att säga vad jag tycker och känner eller?

Det kan också bero på läkarbesöket som väntar, läkarbesöket med det tidigare lagda ultraljudet och kontroller. Det är bra att det görs men det betyder inte att jag är mindre orolig.

Jag önskar att jag slapp känna såhär men jag vet heller inte vad jag ska göra åt min känsla.

/T

...och jag har känslor. Just nu är dom känslorna väldigt sårade. Jag har hela tiden fått bevisa att jag lägger manken till när det gäller min sambos familj.

I början av vårt förhållande jobbade jag otroligt mycket, jag tog allt jag kunde få eftersom jag var timvikarie och visste aldrig från dag till dag om jag hade jobb och jag var tvungen att överleva. Detta gjorde att jag väldigt sällan var med på familjesamankomster, men det som sas var att jag fick lägga manken till. Vad skulle jag göra? Bo på gatan bara för att visa vem jag är - nej jag valde att överleva.

Under åren som gick så var det alltid min sambo och jag som blev åtsidosatta. Ett speciellt tillfälle ville jag sjunka genom jorden. Det var en släkting som fyllde år och under presentöppningen fick denna släkting en present från hela min sambos familj med deras respektive men vi hade inte blivit tillfrågade om vi ville vara med så när namnen lästes upp visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Det sårade mig!

Sen blev jag gravid och fick ett missfall då via min sambo fick jag veta att det var en närstående som tyckte det var bra att vi fick ett missfall. Även det sårade mig djupt in i själen då dom som varit med om ett missfall vet hur hemskt det kan kännas. Det sårade mig!

När jag sedan blir gravid igen valde vi att inte tala om det för alla utan dom fick veta under förlossnings dagen och då fick vi ett sms där en anhörig önskade oss all olycka. Det sårade mig!

Än idag efter snart 8 år tillsammans känner jag inte min sambos syskon och dom känner egentligen inte mig. Jag har heller aldrig sagt rakt ut att allt detta sårat mig, men nu när jag har ett barn som jag ser särbehandlas (som jag nämt i tidigare inlägg) kan jag inte vara tyst längre.

Detta har gjort att mycket från åren tillbaka, som jag egentligen lagt bakom mig, kommer tillbaka och jag kan inte bara stå och se på hur min son särbehandlas. Han är ett litet barn som behöver sina farföräldrar b la. Jag har därför skrivit ett personligt brev som jag tänker lämna över. Nu tänker jag inte vara tyst längre då jag ser att mitt barn lider.

Jag har valt att skriva ett brev för att inte riskera att bli upprörd och säga något jag egentligen inte menar och jag hoppas att budskapet någonstans går fram. Min son är värd sina farföräldrar!

/T jag är människa och jag har känslor!

Precis som rubriken i detta inlägg så tycker inte jag att ens bakgrund hela tiden kan ursäkta ett beteende. Jag förstår att ett visst beteende uppstår pga det man tidigare varit med om i livet men jag tycker inte att man som människa får behandla andra människor hur man vill bara för att man har en trasslig bakgrund.

Jag tycker inte att en person har rätt att ljuga, manipulera, skylla på andra osv bara för att man har en viss uppväxt. Okej dessa människor har kanske inte lärt sig att leva på något annat sätt och dom kanske inte heller begriper att det finns fler sätt att leva på men varför ska då omgivningen fjäska och hela tiden ha förståelse för att man blir illa behandlad bara för att dessa inte vet annat? 

Oavsett vad mina medmänniskor har för ryggsäck så betyder inte det att jag ska bli behandlad som skit för det? Dom har fortfarande ansvar för sina handlingar och jag som också är en varelse på denna jord har rätt att säga ifrån om jag tycker att jag blir behandlad fel! 

Jag tycker att det ska slutas dalta och ursäkta hela tiden :  "Men h*n har ju levt så" Ja och det betyder inte att jag inte har känslor och inte tar illa upp! Jag har förståelse men jag har också känslor!

/T

Jag blir så ledsen och arg när jag ser att min sons kusin blir särbehandlad av sin farmor och farfar. Hela tiden tar dom kusinen i försvar oavsett hur h*n beter sig och det påstås att dom inte vill välja men automatiskt så gör dom det.

Det sårar så otroligt mycket för en dag kommer vår son att märka det och kommer att komma till oss föräldrar och ha frågor och funderingar.

Farföräldrarna menar på att kusinens föräldrar inte är så engagerade så att det är synd om kusinen och ja det kan jag hålla med om men det betyder inte att mitt barn ska bli åtsidosatt. Min son är också lika mycket barnbarn som kusinen!

Det tråkiga är att vi heller inte kan umgås tillsammans då denna kusin är så fruktansvärt ouppfostrad och får bete sig hur som helst så att vi inte orkar vara där och dessutom är vi lite oroliga hur det påverkar vårt barn.

Det som gjorde mig så otroligt förbannad var att det skulle smygas inför kusinen att man varit och hälsat på oss. Man skulle alltså låtsas om som att man inte varit här och vad f-n är det för j**la fasoner. Ska man förneka inför en kusin att man är och hälsar på det andra barnbarnet?

Jag blir så galen varje gång jag tänker på detta så att jag kan skaka ibland. Samtidigt så blir jag så otroligt ledsen att det skär i hjärtat när jag ser hur det egentligen påverkar min son som kanske än idag inte förstår det vi föräldrar förstår.

/T

Jag vet att det låter otroligt hemskt. Jag är gravid med mitt andra barn. Imorgon har det gått 13 hela veckor och tanken är väl egentligen att man ska sprudla av lycka och det ska vara så spännande, men så ser inte verkligheten ut för mig idag.

Vi var på inskrivningssamtal igår och jag tyckte inte att det var ett särskilt roligt samtal. Pga att jag lider av farlig fettma och högt blodtryck så var barnmorskan lite oroad. Jag vet att det är inte särskilt bra att vara fet och lida av högt blodtryck när man är gravid men det är inte så att jag kan banta nu. (och eftersom jag lider av fettma så har jag många gånger försökt banta tidigare och tyvärr inte lyckats). Det är väldigt bra att dom vill övervaka och ha extra koll så att allt går rätt till och till slut blir bra men detta skapar mest bara en extrem oro i mig.

Tänk om det händer något allvarligt så att jag inte klarar det? Är det verkligen värt att riskera att något händer när jag har ansvar för en till? Tänk om det är något allvarligt fel på barnet som nu växer där inne, då måste man ju fatta ett beslut? Det är inte bara jag i detta utan vi är en familj som påverkas tillsammans av allt.

Kommer jag gå och känna detta konstant eller kommer jag kunna njuta lite av min andra graviditet? För att det gick så otroligt bra första gången så betyder inte det att det gör det denna gången. 

/T  gravid & orolig

Känns som att även denna dag innehåller en massa trots och test. 

Samtidigt så är det väldigt trevligt och mysigt stundvis, men just nu är det trots och test som tar överhanden under dagarna.

Det tillhör utvecklingen men det är så tråkigt att man ska vara osams till och från hela tiden och man måste verkligen försöka välja sina konflikter så att man inte tjatar tjugofyra timmar om dygnet.

Jag hoppas att denna eftermiddag kommer att bli bättre än igår, men tyvärr så känns det som att gårdagen upprepar sig.

Någon som känner igen sig?

/T

Usch en kväll som denna känns inte bra. Känns som att man är inne i en period av bara tjat, tjat och massa trots. Jag hör min egna röst tugga :

-"Nej inte så"

-"Nej gör inte det"

-"Aj aj"

osv osv.

Hela tiden känns det som att vi har konflikter konstant i och utanför hemmet. Pratar man med omgivningen så säger det: "Det är lugnt, det är bara trotsen".

Ja det är BARA trotsen och ja jag vet andra har överlevt den och det kommer vi också att göra men det gör mig så ledsen när vi ska vara osams så otroligt ofta. 

Vi försöker med att berömma mer än vad vi förbjuder men många gånger är det svårt. Hur klarar man egentligen av det?

Jag hoppas iallafall att en dag har vår son vuxit upp till en självständig bra man och kan tacka oss för att vi höll på våra regler och inte lät honom "vinna" i trotsen. Jag lovar också att den dagen han ringer hem och kanske själv har trotsiga barn så ska jag finnas och krama om honom om han behöver och inte bara ge svaret :" Det är bara trotsen, det går över"  för tyvärr så hjälper inte dom orden just då!

/T

Vad är vänskap för dig?