Jag blir alldeles förvånad över hur vissa människor beter sig kring sina djur. Det skrivs på Facebook att man har fredagsmys med hunden, "chips och läsk till mig och godisben till," ja vad nu djuret heter eller "frukost med katten, kaffe till mig och kattmjölk till...." Helt seriöst varför gör man så? Kan någon förklara det för mig? Jag har själv haft katter men jag tror aldrig att jag höll på sådär!
Det är jävligt irriterande att stå och prata med någon som hela tiden är mer fokuserad på om hunden " vinkade" eller inte. Hunden vinkar för fan inte, den försöker ta sig framåt när du drar den bakåt med kopplet, då framtassarna lyfter lite från marken.
Ni kanske tycker jag är knepig men den som tycker det kanske vill förklara för mig vad jag inte förstår?

Detta kanske inte blev världens vettigaste inlägg men jag kan reta upp mig på saker ibland som jag inte riktigt begriper mig på.

Dags att sova!
/T

Idag är det redan söndagen den 20de januari! Tiden den bara rinner iväg. Dagarna rullar på från morgon till kväll men vad gör jag egentligen? Om jag sätter mig ner och reflekterar över dessa dagar som gått sedan jag bloggade sist så har jag egentligen inte gjort så mycket mer än just det vardagliga ändå har det bara försvunnit dessa dagar.

När man sätter sig ner och ser på det såhär så kommer ångesten krypandes. Tiden går alldeles för fort och jag har ju hört många av de äldre säga att ju äldre man blir ju fortare går det och jag kan inget annat än att hålla med! Det känns som att jag inte riktigt fattat att julen faktiskt har varit.

Jag önskar att jag kunde säga till alla yngre förmågor därute att verkligen njuta av tiden de lever i nu och inte längta för mycket till äldre åldrar, men jag vet ju själv hur det var. Oavsett vad äldre runtomkring sa så gick man och längtade efter att få bli 18 år och myndig, man ville flytta hemmifrån och det skulle bli så mycket bättre när man slutat skolan utan läxor osv osv men det som hände när man uppnått allt det där är att tiden springer ifrån en och den räcker inte till för det man vill.

Nu låter det kanske som att jag sitter är och är last gammal och så är inte fallet då jag blir 28 i år men sanningen är den att det är såhär det känns. Tiden springer ifrån mig och jag känner att jag inte hinner med och TYVÄRR så finns det ingen stopp knapp. Detta är livet!

/T

Jag vet inte vad som håller på att hända med mig men jag vet att det inte är bra iallafall. Klumpen i magen är där igen  och tankarna bara mal och mal och mal i huvudet på mig. Jag kan inte stänga av, det går bara inte!

Det är lättare mitt på dagen då barnen är vakna och jag har något att göra men så fort det blir en lugn stund så känner jag att tankarna trycker sig på.

Egentligen är det inga speciella tankar utan massa namn från mitt förflutna som bara figurerar i huvudet om och om igen. Klumpen blir större för varje namn som flyger förbi och det blir jobbigt att andas.

Jag känner mig sviken och ensam samtidigt som jag känner att jag har någon form av skyldighet att tacka dom som stod där på min sida i mitt förflutna. Det har gått en massa år och dessa personer kanske inte alls tänker på hur det var då idag då vi alla har gått vidare och blivit vuxna men som jag sa höromdagen dök detta bara plötsligt upp och det verkar inte vilja ge sig. Någonting är det ju som trycker och jag måste försöka göra något för att bli av med det, frågan är bara vad.

Det känns som att jag har massa saker i ryggsäcken som är ouppklarade. Ser jag tillbaka på allt nu så känns det som att jag bara stack, jag smet ifrån det som var jobbigt för mig. Kanske därför jag fortfarande inte trivs när jag väl kommer tillbaka till det jag en gång lämnade!?

/T

Jag har i flera år kämpat med att gå ner i vikt och ibland har jag halvlyckats men jag har aldrig gått ner mer än 10 kg och när jag väl gått ner så händer något och jag går upp allt och lite till igen.

Det är en evig kamp med mitt inre och jag skulle verkligen vilja klara av det men jag har verkligen ingen karaktär och jag tröttnar när det inte går åt det hållet jag vill att det ska gå, vilket resulterar i att jag ger upp.

Ibland önskar jag att man kunde köpa lite karaktär på burk eller så. Då skulle jag hälla i mig det för att sedan kunna stå på mig och hålla fast vid det som jag så många gånger startar, äta rätt.

Det känns som att jag har testat det mesta - soppdieter, viktklubb, GI, tallriksmodell, men jag misslyckas fan jämt! Jag är en misslyckare utan karaktär. Det finns alltid massa orsaker och undanflykter för att äta för mycket.

Det är den stora skillnaden på att sluta röka och gå ner i vikt (slutade röka när jag blev gravid med mitt första barn) cigaretterna behöver man inte, även om det känns så då, men mat måste man ha. Ciggen kan man försöka ge fan i att köpa hem men det fungerar inte med maten för utan mat överlever man inte.

Jag skulle kunna skriva ett super långt inlägg om detta men då blir det så drygt att läsa så detta är något jag kommer att återkomma om, men min fråga är då om det är någon där ute som har lite karaktär att sälja till mig??

/T    

Det känns som att något äter upp mig innefrån. Jag har en klump i magen och ett tryck över bröstet samtidigt så mal det förflutna i huvudet på mig om och om igen. Jag blir jagad och kan inte stanna då fångas jag, klumpen i magen bara växer! Varför känner jag såhär?

Är det en 30 års kris som är på gång eller är det för att jag har haft mycket tid att tänka det senaste året då jag varit mammaledig?

Jag blir inte av med det, kan försvinna för stunden men det kommer tillbaka.
Tårarna bränner bakom ögonlocken och klumpen växer tills jag känner att det blir svårt att andas.
Är det en panikångest attack som är på gång? Vad gör jag?

/T

Hur gör man för att verkligen uppskatta livet och verkligen ta vara på det? Många av oss går säkert i en rutinmässig vardag och allt rullar på som vanligt. Plötsligt händer det något som får oss att tänka till t ex den värsta masskrocken i Sverige som inträffade igår. Det får en att stanna upp en stund och inse hur skört livet egentligen är.

Lever vi livet till fullo varje dag? Jag tycker att dagarna bara försvinner ifrån mig ibland och speciellt dom kvällarna kan jag få lite ångest och tänka: "tänk om detta var min sista dag"

Jag har mer och mer funderat kring detta då personer i min omgivning har fått lämna jordelivet alldeles för tidigt. Det är inte alltid personer som står mig nära men personer som jag en gång i livet haft någon sorts koppling till och det skrämmer mig för man vet aldrig vad som händer i framtiden. När det händer sådana saker att personer lämnar oss i ung ålder inser man hur skört livet verkligen är och man ska försöka leva det fullt ut på ett sådant sätt att man känner sig nöjd.

Nu ska jag gå och försöka ta vara på den här dagen!

/T

Just nu sitter jag med datorn i knät och smuttar på mitt varma efterlängtade morgonkaffe. Barnen dom roar sig själva för en stund och leker. Det är mysigt med sånna stunder då man bara njuter av tillvaron och verkligen inser hur lyckligt lottad man är med dessa underbara varelser.

Nu låter allt rosenrött och helt underbart men faktum är att man måste fånga dessa tillfällen när man väl kan då det inte alltid är lätt att vara småbarnsförälder (4år och snart 1år). Just nu har vi en period där den minsta sover ganska dåligt så det jag verkligen, och då menar jag verkligen längtar efter, att få en hel natts sömn!

Allting påverkars så otroligt mycket när man inte får sova en hel natt. Vissa dagar känns det som att man går runt i en bubbla och huvudet hänger inte alls med på mer saker än det viktigaste. Det hör till och jag är mammaledig så om jag har tur kan jag vila en liten stund mitt på dagen men ändå det blir inte samma sak som att verkligen få sova en hel natt. Så visst längtar man tills det blir ordning på sömnen igen men samtdigti så vill man stanna i tiden och försöka njuta varje sekund för den kommer inte tillbaka.

/T   

Ja då har jag skummat igenom mina tidigare inlägg och det kändes ganska intressant samtidigt som mycket bekant. Vissa inlägg känns ju som att dom var skrivna igår fast det gått tre hela år. Vart tar tiden vägen?
Jag kommer att återkomma till min känsla av att tiden springer iväg men just nu har jag inte tid att göra något längre inlägg, men än är jag kvar i bloggandet!
/T