När man håller på att gå ner i vikt så är det inte bara jobbigt att försöka låta bli alla frestelser utan det som också är så fruktansvärt jobbigt är att det går sååå sakta.

Jag är inne i en ganska neråt period som jag varit ett tag nu fast som jag sagt innan så måste jag bita ihop eftersom att jag har familj och jobb som måste fungera. När jag går förbi spegeln så ser jag på min egen bild med avsky och samtidig som jag försöker tänka att jag håller faktiskt på att göra något åt den där avskyvärda bilden.

Hela denna resa är så fruktansvärt lång och jag kommer säkert att stöta på en hel del motgångar men kanske också en del medgångar. Det gäller bara att jag håller ut och accepterar att det får ta sin tid att bli av med den avskyvärda bilden.

/T

Idag känns allt så värdelöst. Den här helgen har jag inte alls följt min kalorinivå, det har spårat ut lite känner jag och det ska jag försöka vända och inte snöa in mig.

Alltså det jag har stoppat i munnen var det jag gjorde igår och idag men det betyder inte att allt är förstört. Förr har jag tänkt att jag har ändå ätit det här då kan jag fortsätta att göra det men det ska inte få bli så den här gången. Ta nya tag och fortsätt!

Det som känns riktigt förjävligt (om jag får säga så) det är att någonting har hänt i ryggen på mig, nere i svanken. Jag har så ont och det låser sig ibland så att jag inte kan röra mig. Jag kommer knappt upp ur sängen. Jag som börjat hemmaträna varannan dag och skött det så bra denna vecka. Jag känner att jag gärna skulle vilja köra igenom mitt 20 minuters program som jag brukar göra men är en aning rädd att det ska vara skadligt för ryggen. Det sägs ju att träning ska vara bra men om man gör fel övning kan det ju bli värre. Jag tror nog att jag kör igenom och ser hur det känns. Det finns ju inget som säger att jag inte kan göra armövningarna iaf.

Usch mitt osunda helgbeteende har säkert påverkat måndagens vägning och det gör mig en en aning ledsen att jag inte kunde tygla mig bättre än så, men jag vet ju varfö det står plus på vågen isf.

//T

Jag har verkligen haft ordentlig bloggtorka den senaste tiden och det har varit fullt upp i mitt liv den senaste vecka med jobb, utb och familj.

Jag har även haft en period där jag känt mig väldigt nere och deppad. Det har blommat upp en hel del funderingar kring personer som är väldigt nära släkt till mig, men det kan vi ta i ett annat inlägg.

För örvrig så är allt bra (förutom ryggont som jag funderar över). Jag försöker hålla mig till min kaloriplan men visst är det svårt vissa gånger men det positiva är att det stod minus på vågen i måndags, inga stora siffror men 0,5 kg minus tycker jag är godkänt - sakta men säkert är det ju det heter. Hoppas på ett minus även på måndag.

/T

Jag blir så trött och framförallt ledsen när jag hör hur folk dömmer personer pga deras utseende. Jag hittade på en blogg häromdagen där denna person hade suttit mittemot en kraftigt överviktig person på tåget och hur denna bloggaren hade stört sig på att den kraftigt överviktiga kvinnan hade smuslat med godis från väskan.

Bloggaren menade på att är man så stor och flåsar då ska man inte äta godis. Jag kan hålla med i det fallet att man kanske inte ska trycka godis men vad vet denne bloggare egentligen? Det kanske var denna kvinnans "godisdag". Hon kanske lever efter jätte strikta matregler annars men att denna gången tog suget överhanden.

Av egen erfarenhet så smuslar man för att man vet att folk tittar snett på en och tänker massa elaka tankar som just denna bloggskrivaren gjorde.

Det värsta i det hela är att den som skriver denna blogg har tydligen gått ner 40 kg så man tycker ju att personen borde ha någon form av medkänsla men ikke då. Den fanns då inte alls i dennes inlägg.

Jag vet att det är fler som tycker som denna bloggaren då jag en gång såg en undersökning på aftonbladet där folk tycker att överviktiga människor inte ska vara på stranden på sommaren. Dessa överviktiga människor är också just människor med känslor, människor med olika bakgrund och olika orsaker till att dom ser ut som dom gör.

Nog pladdrat om detta men upprörd blev jag iaf!

/T

Jag har ett stort problem och det är inget litet problem. Jag vet heller inte hur jag ska kunna bli av med detta problemet.

Som jag skrev i gårdagens inlägg http://tblogg.bloggagratis.se/2011/02/16/4625037-snurrar/ så var det inte en så bra dag igår och egentligen är det väl inte bra ännu, men det hör inte riktigt hit till detta inlägg. När jag blir att må sådär dåligt då tycker jag att jag har en ursäkt för att äta något som jag inte borde.

Igår blev det kinamat och cola då jag kände mig så uppgiven och ledsen att jag tyckte att jag inte orkade laga mat och egentligen så smakde det inte så himla bra, det hade varit godare med hemlagat.

I slutändan är det ju bara jag själv som drabbas och jag mår sämre när vågen bara ökar och när jag misslyckas med mitt försök till viktnedgång, men hur ska jag göra för att komma ifrån det här beteendet? Jag vet ju att det är fel men jag vet inte hur jag ska kunna komma ur ett sådant beteende. Någon som känner igen sig eller bara har några tips och ideér?

/T

Idag bara snurrar mina tankar runt, runt och runt. Det känns som att det är så otroligt mycket i mitt liv som påverkar mig.

Jag är så otroligt trött i skallen och jag vet inte om det är hjärnspöken som börja komma eller vad man ska kalla det. Situationen gör så att det kan inte göra något annat än att dyka upp "spöken".

Jag känner inte att jag kan dela med mig av vad som försegår här på bloggen pga att jag vill ge en rättvis bild av det hela och det skulle  vara allt för komplicerat att skriva ner, men om jag säger att det känns som att något försegår bakom min rygg på ett fruktansvärt fult sätt. Jag har tidigare nämt delar av detta i inlägget

http://tblogg.bloggagratis.se/2011/02/14/4613433-vad-gor-man/.

Detta gör att jag känner mig så otroligt ensam och förvirrade i denna situation, jag känner att jag är otroligt nära bristningsgränsen.

Tack och lov att jag har min älskade familj annars hade jag just nu inte fixat vardagen.

/T

Häromdagen kom det hem en kallelse då det är dags att göra ett cellprov och mitt problem i det hela är då att jag inte känner mig bekväm med de barnmorskor som finns på den vårdcentral jag tillhör.

Jag lyfter luren och ringer till de nummret som står på papper och säger att jag vill avboka den tiden och att jag hellre går till den vårdcentral jag gick till när jag väntade mitt barn. Då visar det sig att när detta med hälsoval trädde i kraft så får man inte gå till en annan barnmorska på en annan vårdcentral som man inte tillhör.

Jag känner att jag är ganska upprörd över detta för jag tycker att jag har rätt att välja vem som ska "gräva" i mig. Hittar ett telefonummer där jag får en kontakt som förstår hur jag menar eftersom detta har kommit på tal förut och hon råder mig att kontakta verksamhetschefen för min vårdcentral och tala om hur det ligger till. Har försökt nå denne utan kontakt ännu.

Men är det inte helt sjukt egentligen? För att man väljer att tillhöra en vårdcentral, som man dessutom överlag är mycket nöjd med inte ska få välja vem man vill ska undersöka det mest intima?

Till saken hör den att jag har blivit väldigt kränkt på detta ställe och får världens magont bara jag tänker tanken på att möta h*n i dörren ska jag då behöva gå dit för att göra ett cellprov? Är det detta som kallas för hälsoval och möjligheten att välja sin egna vårdcentral??

Jag får se vad verksamhetschefen säger om detta eller om jag blir så illa tvungen att välja alla mina vårdkontakter på annan ort.

/T

Jag känner mig frustrerad, nästan helt förtvivlad och helt maktlös. Det jag hela tiden har befarat har börjat hända. Personer man inte vill ha i sin närhet har lyckas nässla sig in så fruktansvärt mycket. Långt in under skinnet.

Hela tiden har jag "ropat" på hjälp. Jag har "varnat" och signalerat och antytt saker samt lagt fram konkreta bevis men ändå så lyckas detta hända - personen lyckas på något vis lura sig till ett förtroende.

Är det bara så att h*n beter sig såhär mot mig för att h*n är ute efter min plats? Jag känner hur hjärnspökena börjar dyka upp. Jag känner mig motarbetad och utstött. Är det meningen att det ska vara så?

Frustrationen bara bubblar upp och jag känner hur hela jag vill skrika ut: "Fattar ni inte vad det är som händer?"

Sanningen är kanske det att jag kanske inte platsar in här. Jag kanske ska ge vika och lämna plats åt denne....

Vad gör jag?

/T