Nu har det varit ordentlig bloggtorka. Jag har inte direkt haft några ämnen jag tyckt passar att skriva om och jag har heller inte orkat gå in på mig själv. Ovan på detta så har jag haft en saftig jobbvecka och i slutet av den så blev jag magsjuk.

Usch för magsjuka det är en fruktansvärd sjuka framförallt när både jag och min sambo åker på det ganska tätt inpå och lillgrabben klarar sig fint. Jag är otroligt glad att han inte åkte på det för det är så fruktansvärt men det jobbiga är när han inte riktigt förstår varför man inte orkar engagera sig som vanligt. Tack och lov för kära vänner som tog med honom på långprommis så vi kunde få sova för man blir ju så slut i kroppen av magsjuka.

Nu är det iallafall på bättringsvägen och imorgon jag jag varit symtomfri i 48 timmar så den här förlorade helgen ska gottgöras här hemma.

/T

Jag var iväg på mötet med företagshälsan, jag ska även ta kontakt med min vårdcentral för att ta reda på om min trötthet inte beror på min fysiska hälsa.

Det där mötet tog kål på mig eftersom jag fick verkligen tänka efter och sätta ord på hur jag känner och inte känner. Det gick inte många minuter innan jag började gråta, vilket det känns som att jag gör jämt och för minsta lilla nuförtiden.

Vart har "jag" tagit vägen? Jag som alltid var den som var sprallig och glad, jag var inte rädd för att göra bort mig och jag skrattade mycket. Den "jag" är som bortblåst. Just nu är jag bara deprimerad och gråter mycket. Jag skrattar inte lika mycket och blir mest irriterad över småsaker.

Jag försöker att inte visa mitt barn hur jag mår och han kan få mig att le och skratta, men så fort han somnat så är det som att man släpper ur luften ur en ballong, jag blir deprimerad och känner att allt är tungt och meningslöst samtidigt som tårarna bränner bakom ögonlocken.

Det gör så ont att det ska behöva vara såhär, det gör så ont när jag vet att den där roliga, glada, spralliga, positiva "jag" borde finnas där men är borta.

Vart är jag?

/T

Idag känns allt tungt och hopplöst. Det känns som att jag går runt i en bubbla och bara är trött. Tur att solen skiner så att vi lyckats ta oss ut i dag för lite frisk luft. Jag måste ju hålla skenet upp inför mitt barn.

Senare idag har jag en tid på företagshälsan vilket kanske är jätte bra men just nu gruvar jag mig bara för att gå dit. Det är ju jag själv som kontaktat dom men det är för att jag har kommit till en punkt i livet där jag måste ta tag i saker och ting.

Jag saknar att vara lycklig.

Kanske vore bra att träffa någon som jag känner att jag kan öppna mig för och inte nån j*vla kurator som lägger huvudet på sne och säger: "Nämen vad synd om dig"

Det var det svaret jag fick när jag för första gången öppnade mig för en kurator eller var hon tillochmed psykolog, om det jag utsattes för som 8-åring. (Skrivit i tidigare inlägg)

Inte nog med det så tror jag att jag har nån form av infetion i kroppen, förkylningsvirus kan ju också vara det som gör att allt känns extra tungt.

/T

Jag sitter just nu och kollar på tv 4 som visar Kalla fakta som handlar om fettmaoperationer. Jag har ju så pass högt BMI att jag skulle säkert bli beviljad en sådan fettma operation, men när jag ser detta så skulle jag aldrig våga. Även om programmet bara hållt på i 14 minuter så är jag redan avskräckt av dessa operationer.

Det måste väl vara ganska dyrt med dessa operationer? Kan man inte heller satsa pengar på riktig proffesionell hjälp och kanske bidrag till att ha en personlig tränare eller något sådant. Jag tror att det är bättre att röra på sig och lära sig äta rätt.

Av egen erfarenhet så vet jag att det är fruktansvärt svårt att göra det på egen hand och så som min situation ser ut idag så finns det inga pengar att anlita en personlig tränare och jag vet att det är säkert 1 ½ års kö tid i den grupp som min kommuns vårdcentral ordnar. Där kanske man borde lägga pengarna istället på att annorda grupper genom vårdcentraler istället för operationer som kanske ger fruktansvärda komplikationer.

För som fet vet jag att det är inte lätt att bara gå den där promenaden och går man den där promenaden så "belönar" man sig själv för att man varit så "duktig" att man faktiskt gått en promenad. Många som lider av fettma tror jag också lider av en sjukdom - ätstörningar och det vet jag att man inte blir av med för att man börjar röra på sig!

/T

Jag känner mig tom men samtidigt fylld av ilska och upprördhet.

Läste nyss att ersättning skall höjas till flyktingar i en viss kommun vilket gör mig så fruktansvärt förbannad. Jag har hur länge som helst JOBBAT ihop mina pengar.

Idag är vi en familj med 2 vuxna och ett barn.

Jag jobbar medans min sambo har blivit utslängd från arbetsförmedlingen och fas 3 för att han inte ville bli behandlad som en trasa. Detta ledde till att hans jobbgarantiersättning försvann och han blev tvungen att leva på mig och min lön som jag JOBBAR ihop.

Han får ingen hjälp någonstans ifrån eftersom alla anser att han är boven och dom tycker att han kan leva på mig och min lön (glöm inte att vi har ett barn också)

Det finns folk som är cancersjuka som blir utförsäkrade och inte får en krona på fickan trots bedömning av läkare, men kom hit som flykting och få en årslön i ersättning, okej det är inte så mycket om man är en fembarnsfamilj, men fortfarande så får jag JOBBA ihop min årslön.

Är det konstigt att det kan sticka i ögonen på folk som kämpar för varenda krona, ensamstående som försöker pussla ihop dagis tider med jobb, sjuka som blir att må ännu sämre pga att dom snart förlorar sin ersättning, pensionärer som kanske inte kunnat spara ihop sån hög pension men ändå jobbat i hela sitt liv?

/T som inte kan låta bli att bli upprörd!

Ps. Jag har inte råd att gå till tandläkaren, när får jag fri tandläkarvård?

När ska man börja hjälpa dom som redan lider?Ds

Något som gör mig så j*vla förbannad är att vi i Sverige inte längre kan ha åsikter utan att vi blir kallade rasister på en gång. 

Jag måste få tycka att det är sjukt att...

nationalsången inte sjungs längre på skolavslutningar,

det förbjuds griskött på våra förskolor fast våra svenska barn går där och får äta griskött, vill inte andra äta griskött så är det upp till dom men styr inte vad våra svenska barn ska äta,

jag inte får vara stolt över svenska flaggan utan att bli kallad rasist,

att man kommer till ett främmande land och försöker kräva särbehandling i lagar och regler,

papperslösa i Sverige ska ha rätt till gratis läkarvård OCH tandvård (en själv har f-n inte råd att gå till tandläkaren)

osv osv.

Jag måste ha rätt att ha åsikter gällande mitt egna land och regeringens beslut utan att bli kallad rasist. Det är tydligen helt okej att kalla nån "Svennehora" för det är inte rasistiskt men skulle någon säga exempel "turkhora" då är man plötsligt rasist! Åh det gör mig så förbannad hur vi styrs, vi styrs vad vi får och inte får säga. Folk vågar inte säga sina åsikter för då kallas man rasist och man misstolkas och man får taggarna mot sig. Vi ska bara se på och tacka och bocka .

Åh jag blir tokig!

/T

Idag har jag gjort det, jag har kontaktat företagshälsan för att se om jag kanske kan få någon form av hjälp där.

Jag har tidigare skrivit om hur allt har varit tungt runtomkring mig och jag känner nu att jag behöver ta tag i det och få hjälp. Det blev som en varningsklocka när jag pratade med andra som "gått in i väggen" när jag insåg att mycket av det dom berättade kända jag igen mig själv i.

Just nu vet jag inte om företagshälsan är det rätta för mig men jag disskuterade det hela med min chef som tyckte att jag skulle börja där, så nu har jag fått en tid där jag ska prata med en person som ska bedömma om dom kan hjälpa mig, annars får jag söka mig vidare.

Jag känner mig så tung i kroppen och tom i huvudet. Igårkväll så somnade jag kring 20.00 tiden så jag sov ca 11 timmar inatt men jag känner mig så trött fortfarande. Känns lite som att jag ibland går runt i en liten bubbla.

Men som sagt så har jag tagit ett steg i rätt riktning och jag hoppas att det ska blir något bra utav det.

/T

Usch idag har jag upplevt något som skar i mammahjärtat. För första gången så blev min skrutt ledsen och ville följa med hem när jag lämnade på dagis.

Det var hemskt jobbigt att gå därifrån och veta att jag lämnar mitt barn som är ledsen. Jag får trösta mig med att det sägs att det brukar gå över.

Det gör inte bara ont i hjärtat av att lämna utan det gör fortfarande ont eftersom att jag sitter här hemma och vet egentligen inte om han har blivit glad igen.

Denna förmiddag kommer att vara jobbig!

/T