Nu är det såhär att det fungerar inte bara sitta still och må dåligt över sig själv, utan jag måste verkligen ta tag  i det så att jag en dag kan bli att må bättre -både fysiskt och psykiskt.

Har under en veckas tid fört matdagbok för att verkligen få det nerskrivet vad det är som jag gör fel och egentligen så har jag väl vetat det hela tiden men det blev så konkret när jag skrev ner det.

Jag har en väldigt lång väg att gå ca 45 kg måste bort men det vill jag inte tänka på nu utan jag ska försöka sätta upp delmål och låta det ta den tid det tar och inte ha för höga krav på mig själv för då raserar allt.

Bara för att jag har bestämt mig för detta så kommer inte min blogg att bli någon bantningsblogg som bara handlar om den mat jag äter men det kommer säkert komma något inlägg ibland gällande detta och då kommer inte fokusen att ligga på just maträtter och kalorier utan hur jag mår under denna resa.

Jag tror att det kan vara rätt tid i livet att göra detta nu speciellt när jag kan ventliera mina känslor och kanske peppas pågrund av det.

/T

Vad är egentligen konsten att leva ihop? Hur får man det att hålla och vara levande livet ut? Finns det personer som verkligen är lika lyckliga som i början efter 30-40 eller kanske 50 år ihop, eller är det bara en vana och rädslan för att vara ensamma som håller ihop dom?

Det är så mycket som spelar in för att man egetligen ska kunna leva ihop för det är ingen dans på rosor alla gånger. Man ska ta hänsyn till varandra samtidigt som man  inte ska anpassa sig helt efter vad den andra vill och inte vill för då känner man sig ju inte hemma i sitt eget hem. Hur gör man då för att hitta en balans och få det att fungera?

Är det så att när två personer möts och flyttar ihop så är dessa personer antingen  passande pusselbitar eller två hörnbitar? Är bitarna formade från början eller formas dom med tiden?

Detta kan man egentligen spekulera i hur länge som helst, alltså konsten att leva ihop. Hur det än är så tror jag att man måste arbeta på förhållandet livet ut om man ska vara lika lycklig för den nykära perioden går ju en vacker dag över till en vardag.

Alla långvariga förhållanden har nog sina speciella knep och en egen liten gnista medans dom som inte klarat av det kanske inte hittat den egna lilla gnistan eller så var det pusselbitar från två olika pussel.

/T

Jag tror att jag egentligen har undvikit att logga in på bloggen och fortsätta mitt förra inlägg. Känslan som uppstod när jag började gräva i detta var inte den bästa.

Jag har känt mig ganska hänging och deppig samtidigt som jag har hållt en annan fasad utåt eftersom jag har jobb och familj som behöver ha mig närvarande.

Klumpen i magen finns där och rädslan av att det kan finnas mer grejer som jag förträngt är fruktansvärd, för hur får man egentligen reda på det om man inte minns? Vill man ha reda på det? Ja det kanske jag vill för att kunna släppa det och gå vidare en gång för alla, men som sagt kommer det någonsin att bli så?

Jag har bestämt mig för att mitt förra inlägg får stanna där det slutade sist en period - jag fixar det inte riktigt känner jag. Jag trodde att jag var redo och mogen att dela med mig av detta och jag kommer nog vara glad att jag delat med mig av det jag gjort men just nu måste detta smältas.

Ska för övrigt försöka ta tag i mitt bloggande, men jag vill gärna att min blogg ska handla om saker som jag känner för att skriva och inte om vad som helst bara för skrivadets skull. Hoppas att ni som följer min blogg kommer fortsätta att göra det även om inläggen kan bli glesare ibland.

/T   

När jag satt där på mitt gömställe så märkte jag att han kom och satte sig bakom mig. Hur reagerar man? Just den biten är lite suddig men jag minns att jag kände hans armar runt min midja och plötsligt kände jag en form av "juck" rörelse.

Vad tänkte jag? Varför skrek jag inte eller varför sprang jag inte därifrån? Jag måste väl ha begripit att såhär ska det inte vara? Var jag för rädd? Det är sånna frågor som cirkulerar i skallen på mig och jag kommer nog aldrig få några svar.

Plötsligt känner jag en hand innanför min tröja på min mage och redan på den tiden var jag ganska rund vilket hade resulterat i att brösten kanske var en aningen fylligare pga av överflödigt fett än på ett annat barn i min ålder. Jag minns än idag hur denna hand letar sig upp mot mitt bröst.

Det är så att det vänder sig i magen på mig och jag vill helst springa och spy när jag tänker på denna fruktansvärda händelse.

Jag minns att jag hoppades att vi skulle bli hittade så det skulle ta slut, men just i den tanken så kände jag ett finger bak innanför mina trosor. Jag känner det än idag hur fingret rör sig upp och ner mellan mina skinkor.

Håret reser sig på armarna och jag skakar när jag minns tillbaka på denna hemska situation.

Återkommer....

/T

Som 8-åring bodde jag och min mamma i en förort till en större stad. Eftersom mina föräldrar aldrig bott ihop så har min mamma fått kämpa en del och det har funnits andra släktingar som funnits där. Detta är väl egetligen inget jag har särskilt starka minnen av och överlag så var mitt liv som 8-årig tjej bra men...

Det var just i denna ålder där något ofattbart och hemskt hände. Jag minns speciellt en gång och ska jag vara ärlig så vet jag inte om detta inträffat fler gånger utan att jag minns det och det skrämmer mig.

Jag var hemma hos en lekkamrat som jag brukade leka med ganska ofta, vi gick i skolan ihop och bodde inte alls långtifrån varandra. Jag minns att hennes pappa ofta var med när vi lekte, även hennes bror. Denna specifika gång (den  jag minns) skulle vi leka kurragömma, jag minns än idag exakt var jag gömde mig. Saken är den att det var någon som skulle gömma sig på samma ställe som mig - min lekkamrats pappa....

Jag känner att detta är väldigt jobbigt att skriva ner i ord men samtidigt så tror jag att det behöver "rensas" men jag behöver en paus så inlägget kommer att fortsätta...

/T

Jag vill

.....bara springa ut i skogen och skrika,

....slå rejält på en boxningsäck,

.....få bort denna hemska klump i magen (som jag inte ens vet varför den finns där)

.....bara lyckas,

....bara få ur mig mina känslor, känslorna som bara finns där som jag egentligen inte har en aning om varför dom bubblar upp till ytan.

Jag är rädd...

...kanske för att misslyckas?

...stå där som en förlorare igen.

....... för att jag en dag kanske kommer att få reda på vad som döljer sig där innerst inne - mitt förflutna.

/T

Idag känns allt tungt, otroligt tungt.

Jag känner mig som världens sämsta mamma.

Jag känner mig otroligt ful.

Jag känner mig så fruktansvärt fet (vilket jag egentligen är och måste ta tag i det men jag vet inte hur)

Idag känns allt hopplöst.

Ska jag ta tag i min hälsa för miljonte gången? Vad är det som säger att det fungerar den här gången, dessutom finns inte motivationen där, jag misslyckas ju ändå bara,

Just nu känner jag inte alls för att ens le.

Det bara sköljde över mig som en riktigt svart våg i höstnatten, känslan kom från ingenstans.

Känslan av att allt är mörkt!

/T

Tack och lov är människor inte lika för då skulle världen se hemskt tråkigt ut, men vad gör man när det kommer människor in i ens liv som man inte bara klarar av att hantera? Som dessutom manipulerar omgivningen på ett sätt så att jag bara framstås som löjlig och avundsjuk fast fallet absolut inte är så.

Dessa människor är experter på det dom gör, experter på att nässla sig in och fjäska. Så som jag ser det på den här situationen jag befinner mig i just nu är att personen egentligen är väldigt svag som människa och söker otroligt mycket uppmärksamhet och bekräftelse. Eller vad tror ni det handlar om när man är gift och har barn, samtidigt tycker det är så spännande att folk tror att andra är intresserade av henne och hela tiden hävdar att hon älskar sin man.

Det bästa vore att man bara klipper kontakten och bestämmer sig för att inte ha med personen att göra, men om det är tekniskt omöjligt? Om man måste tillbringa en hel dag tillsammans då och då? Jo prata om det har jag fått till svar, men om jag gjort det och efter ett tag är det likadant igen. Det går inte att prata med dessa människor.

Armbågar sig fram för att få som dom vill och försöker att få det att se så fint ut men i självaverket så struntar dom i hur många dom trampat över i slutändan.

Usch det är så fruktansvärt fult gjort. Falskhet!

/T