.... den punkten att jag mådde så dåligt och ropade på hjälp så vågade jag inte öppna mig och prata om mina känslor så därför fortsatte det.

Nu gick det snäppet längre, jag träffade en kille som redan hade en tjej. Jag gick aldrig hela vägen med honom men det räckte det jag gjorde för att såra henne och det fick jag veta. Det var nog den första smällen jag fick av någon, men jag tyckte att jag förtjänade det. Jag hade ju "strulat" med hennes pojkvän så jag tyckte att jag förtjänade att bli slagen så däför gjorde jag inte så mycket åt det. Den gången blev jag "bara" slagen med en handflata, men det visade sen att hämden skulle komma på ett värre sätt.

Jag blev nog ganska tagen av händelsen och nu egentligen borde jag ha tagit chansen att ändra mitt beteende men jag vet inte varför jag inte gjorde det och jag minns egentligen inte heller vad jag tänkte. 

Mitt liv fortsatte som det gjort tidigare ett tag till, dock "strulade" jag inte med andras killar och jag hade ingen som kallades för min pojkvän heller utan jag höll mig till singelkillar, tills den dagen när det kom en händelse som förändrade mitt liv.

/T

... i den här perioden av mitt liv där jag ville ha hjälp men jag visste inte hur jag skulle få den. Jag vågade inte vända mig till min mamma (pappa har jag aldrig haft vidre kontakt med) för vad skulle jag sagt? Mamma, jag har blivit stämplad som en hora för att jag haft sex till höger och vänster på helgerna.

Så istället för att prata med någon vuxen om det började jag skära mig på handlederna. Aldrig djupt för det vågade jag inte, men bara så att jag kände smärtan. Tyvärr så tror jag inte att det var någon som såg märkerna på armarna för jag dålde det i långärmade tröjor. Jag dolde mitt rop på hjälp.

Jag minns att ibland kände jag för att kanske någon gång skära till ordentligt, men det skulle göra så jävla ont så istället hittade jag några tabletter inne i vårt badrumskåp som jag plockade på mig. Jag tog några men jag vågade inte ta dom alla, jag var inte säker på om jag verkligen ville dö. Mina vänner fick reda på detta som tog med sig mig hem och ringde och talade om för min mamma vad som hänt.

Jag minns än i idag hur ledsen och orolig hon blev. Många kvällar satt hon uppe med tårar i ögonen och var orolig för att jag inte skulle komma hem hel. Jag minns också att jag försökte lugna henne och lovade att jag inte skulle göra om det, vilket jag också höll, men hon vet nog inte ens idag om att jag då skar mig på handlederna.

/T

.... med den som jag då kallade min pojkvän, men livet fortsatte normalt iallafall, om jag nu ens kan kalla att mitt liv var normalt.

Det gick väl en tid där det var en hel del festande, fredag och lördag vissa helger och vi hade inte alls svårt att få tag i alkohol. Med festandet återkom dessa killar. Det hände tillochmed att det var fler samtidigt.

Med tanke på mitt beteende så började ryktet att gå. Vissa helger sas det att jag legat med killar som jag inte hade gjort. Jag brydde mig kanske innerst inne om dessa rykten men utåt sätt så struntade jag i det och jag gjorde inget speciellt för att ändra mitt beteende heller.

Det kom in en till kille i mitt liv som kallades min pojkvän men det var likadant där, jag kunde inte låta bli att efter några månader "lägga mig på rygg igen".  Det låter så fruktansvärt hemskt att säga så men tyvärr det är så den hemska sanningen var och såhär i efterhand så måste det hela ha handlat om bekräftelse, jag trodde kanske att det fanns ett intresse från killarnas sida, men som jag tidigare nämt så var jag väl bara lätt byte för deras behov eftersom jag vet att jag var inte den enda.

Idag vet jag något jag egentligen visste redan då, att jag har sårat många personer och alla har inte varit betydelselösa för mig även om det kanske har verkat så.  Genom mitt betende har mina närmsta vänner också fått utstå en hel del.

/T

Det är lite oroväckande att nu när jag håller på att berätta om hur mina år som tonåring såg ut så upptäcker jag att det är mycket jag inte minns, jag kan minnas små detaljer men inte placera in dom i rätt ordning eller hur saker och ting skedde.

Kan det bero på att det ofta förekom alkohol i dessa situationer eller har jag trängt undan minnen för att slippa minnas hur det verkligen var att leva i det?

Leva ett liv där jag saknade respekten för mig själv eller andra människor.

Det kan i vissa stunder göra ont när jag ser tillbaka på hur det var och när jag verkligen kanske måste tänka en extra gång för att minnas rätt samtidigt så tror jag att jag behöver göra det här - skriva ner det och få ur mig det.

/T

Jag tror att någonstans efter detta träffade jag en kille som jag kom att kalla min pojkvän.  Efter några veckor blev det en fest och alkohol kom in i bilden och jag fick lite uppärksamhet av en äldre kille, som egentligen bara var ute efter att hitta en tjej att sätta på eftersom jag inte var den enda han satte på den kvällen, ovetande om detta så tyckte jag nog egentligen att det var ganska skoj att få lite uppmärksamhet, bekräftelse kallas det.

Jag minns att detta kom fram på något sätt samma kväll och dom äldre killarna tyckte detta var ganska kul så dom började ropa högt "hon har legat med ......" och detta sårade den kille som då var min pojkvän. För mig var nog inte pojk- och flickväns grejen seriöst, visst tyckte jag om honom men jag vet inte hur seröst man ska ta ett förhållande i den åldern, hade kanske hunnit fylla 14. Sårade honom just förtillfället gjorde jag iaf.

Även om jag sårade en annan människa så slutade jag inte att söka bekräftelse (vilket jag inte insåg då att det var det jag gjorde) efter denna händelse.

/T

...det var då det började, mina ganska röriga ungdomsår vilket är ganska skrämmande medtanke på hur ung jag egentligen var. Då såg jag inte det men idag gör jag det.

Jag var 13 år och hade en av mina första fyllor, jag tror att i ganska tidig ålder hade jag funderat kring sex och jag var inte okysst och denna kvällen var vi några som hade pratat mycket om sex förut och alkoholen gjorde väl sitt till. Det slutade alltså med att vi var tre stycken på ett hårt golv i en lokal. Kanske inte drömmen att förlora oskulden på, men så blev det. 13 år gammal! Dagen efter denna händelse minns jag att jag var en aning orolig eftersom jag hade delat killen med en annan, medtanke på sjukdommar och sådant. Denna gång användes iallafall en kondom.

Jag blev inte avskräckt av själva sexet fast det inte gick till på det sättet man kanske skulle ha velat att det gick till, detta ledde till att jag fortsatte att ha sex med samma kille en period men inte som ett par utan mer som kk och då var jag fortfarande bara 13, något som egentligen var olagligt.

Det var början på den krokiga vägen som skulle sluta med att jag stämplades som områdets "hora".

Jag kommer att fortsätta att berätta om mina ungdomsår men jag kommer att dela upp det i olika inlägg så att det inte blir för långt att läsa.

/T

En person som står mig väldigt nära är påväg in i tonårslivet, vilket skrämmer mig lite för det får mig att tänka tillbaka på hur det var när jag själv var i hans/hennes ålder. För mig är denna person inte så gammal ännu och det gör mig ganska ledsen över mitt egna beteende i den unga ålder.

Har nämt det förut, http://tblogg.bloggagratis.se/2010/12/11/4126590-det-forflotna-kommer-alltid-att-folja-dig/ att jag inte levt så bra alla gånger. Jag har bestämt mig för att jag ska öppna mig och dela med mig av mina erfarenheter och mitt förflutna. Få ur mig det jag bär på och sen kanske lämna det och verkligen se på mig själv för den jag är idag.

Eftersom detta är ganska privat så kommer det ta ett tag innan inlägget kommer upp för jag vill gärna att det ska berättas på rätt sätt. Återkommer..

/T

Idag känns det som att jag suckar väldigt tungt.

Egentligen vet jag inte varför och det är inget speciellt som hänt under dagen, jag har faktiskt haft en mysig dag, men det är något som känns tungt.

Kan inte riktigt sätta fingret på det.

*SUCK*

/T