Det känns som att något äter upp mig innefrån. Jag har en klump i magen och ett tryck över bröstet samtidigt så mal det förflutna i huvudet på mig om och om igen. Jag blir jagad och kan inte stanna då fångas jag, klumpen i magen bara växer! Varför känner jag såhär?

Är det en 30 års kris som är på gång eller är det för att jag har haft mycket tid att tänka det senaste året då jag varit mammaledig?

Jag blir inte av med det, kan försvinna för stunden men det kommer tillbaka.
Tårarna bränner bakom ögonlocken och klumpen växer tills jag känner att det blir svårt att andas.
Är det en panikångest attack som är på gång? Vad gör jag?

/T

Hur gör man för att verkligen uppskatta livet och verkligen ta vara på det? Många av oss går säkert i en rutinmässig vardag och allt rullar på som vanligt. Plötsligt händer det något som får oss att tänka till t ex den värsta masskrocken i Sverige som inträffade igår. Det får en att stanna upp en stund och inse hur skört livet egentligen är.

Lever vi livet till fullo varje dag? Jag tycker att dagarna bara försvinner ifrån mig ibland och speciellt dom kvällarna kan jag få lite ångest och tänka: "tänk om detta var min sista dag"

Jag har mer och mer funderat kring detta då personer i min omgivning har fått lämna jordelivet alldeles för tidigt. Det är inte alltid personer som står mig nära men personer som jag en gång i livet haft någon sorts koppling till och det skrämmer mig för man vet aldrig vad som händer i framtiden. När det händer sådana saker att personer lämnar oss i ung ålder inser man hur skört livet verkligen är och man ska försöka leva det fullt ut på ett sådant sätt att man känner sig nöjd.

Nu ska jag gå och försöka ta vara på den här dagen!

/T