Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av T - 11 december 2010 23:56

Mina tankar går idag till olika förhållanden och familjer med barn och barnens respektive. Hur långt får egentligen en respektive gå för att nässla sig in i sin sambo/frus/pojk-/flickväns familj?


Det finns dom som lyckas nässla sig in i familjer och splittra dom. Varför gör man det? Är det för att man är avundsjuk på att den man lever med har en bättre familj än en själv eller är det kanske bara känslan av att ha den makten att lyckas splittra familjer?


De finns de som klampar in i sin respektives familj och tar plats och säger "hör mig, se mig, jag finns" Fjäskar och manipulerar till sig en plats och visar en sida av sig själva som inte finns. Vad är syftet med det? Gör man det för att man har dåligt självförtroende och söker bekräftelse?


Hur jag än vrider och vänder på detta så kommer jag nog inte kunna förstå. Ni  kanske har några svar? Eller kanske har ni erfarenhet av att någon utifrån kommit och nässlat sig in i er familj? Skriv gärna och berätta!


/T

Av T - 11 december 2010 21:33

Vare sig man vill eller inte så kommer det förflutna alltid att finnas där. Kanske lite svagare för vissa och en aningen starkare för andra.


Det förflutna har gjort dig till den du är idag. Även om man många gånger (kanske för många gånger) inte levt som man bör så ska man inte ångra det förflutna.


Fast egentligen finns det något sätt som man bör leva på, men det hör inte hit utan det får vi ta i ett annat inlägg.


Tillbaka till ämnet jag började med.

Mitt förflutna - det är väl egentligen ingen vacker syn men det har gjort mig till den jag är idag. Jag har många gånger tittat tillbaka i mitt liv och funderat många timmar på varför jag gjorde si och inte gjorde så. Jag har i mitt förflutna sårat många människor inklusive mig själv. Vissa dagar har jag ångrat, ångrat och åter ångrat hur jag levde mitt liv då, men det fick inte mig att må bättre över mitt förflutna. Jag fick helt enkelt acceptera att det förflutna är och finns där - inget man kan göra ogjort. Däremot kan jag fortfarande känna mig ledsen för att jag sårade andra genom mitt beteende.


Anledningen att det förflutna knackade på idag var att jag satt och lyssnade på musik och det dök upp en låt från det förflutna och allt slog bara tillbaka som en blixt från klar himmel.


Jag har lärt mig att leva med att det finns en "ryggsäck" som alltid kommer att hänga där, med innehåll från gårdagen. Ibland snubblar man och det som ligger i botten på väskan kommer upp till ytan....


/T

Av T - 11 december 2010 20:52

Precis som rubriken så undrar jag om man tar en man mer på allvar än vad man tar en kvinna på allvar? Det kanske beror på vad det gäller och i vilka situationer?


Har ni någon gång känt att ni inte blivit tagna på allvar? Själv tycker jag att det dyker upp olika situationer ganska ofta där jag inte blir tagen på allvar, då i dessa situationer funderar jag om det hade gått bättre om det var en man som la fram samma sak.


Äsch det känns mest som svammel men jag har iaf upplev att det kan vara så i vissa situationer, att männen tas mer på allvar eller är det kanske ålder?


/T

Av T - 10 december 2010 22:27

...och läser min blogg.

Folk klickar sig kanske in på min sida men inte "stannar" kvar och läser. Kan inte den som läser ett inlägg bara göra ett litet avtryck i gästboken eller i kommentar fältet? Skulle vara intressant att se, även om jag inte kommer att sluta bara för att ingen läser.  


/T

Av T - 10 december 2010 19:07

En dag får man benen undanslagna av en av de vänner man trodde stod en närmast.

Man bearbetar dessa sårade känslor, vrider, vänder, lyfter och försöker förstå-varför?

Så småningom börjar man acceptera hur det faktiskt egentligen ser ut, man börjar komma på fötter igen efter sveket.


Då kommer nästa - ytterligare en vän man haft i många år visar sig vara någon man inte trodde.

Den här gången tar man det hårdare för det första sveket sitter kvar där under huden, så pass nära att minsta lilla grej kan göra att det pressas långsamt genom huden för att göra sig synligt igen.

Men man måste ta sig igenom det för att inte bryta ihop.

Jag lyckades - ta mig igenom detta med!


Då som gubben i lådan poppar det upp igen - några som man trodde man visste vilka de var visade sig vara några andra.

Det känns som att det bara kommer fortsätta vara så - sveken som avlöser varandra.


En dag hoppas jag, trots min "ryggsäck" att jag verkligen vågar lita på människor igen.


/T

Av T - 10 december 2010 13:10

Ja rubriken är väl egentligen en beskrivning av mig själv.


I början av denna bloggen för cirka ett år sen så bloggade jag några få (väldigt få) inlägg om att jag hade startat en viktminskningsresa men som vanlig gick den åt skogen. Kom saker emellan som jag gjorde att jag blev blockerad och rent ut sagt bara sket i allt.


Det är så det är med mig. Det går bra en period sen tappar jag allt och går upp det jag en gång gått ner. Hur ska man göra för att klara sig ur svackor? Är det någon som har några ideér?


Jag kan ta ett exempel i sommras åt jag Cambrigekuren, rent i 5 veckor och kombinerad i 3. Jag gick ner 10 kg vilket jag tycker är ganska lite medtanke på att andra gått ner ganska mycket mer i veckan. Det påverkade mig negativt eftersom jag kämpade hårt med dessa soppor, lagade mat i mitt arbet men även hemma åt familjen.  Jag la helt enkelt bara av.


Nu några veckor senare och nästan alla kg tillbaka igen sitter jag här och funderar hur jag ska bete mig.  Känns som att jag gett upp - försökt flera ggr men trillar JÄMT dit. Vad ska jag göra? Någon som har några tips om hur man fixar det? Hur man hittar motivationen, orken och styrkan att klara sig ur en motgång?


/T

Av T - 10 december 2010 11:47

Jag tycker julen är underbar, familjen samlas, det spelas julmusik i bakrunden, luktar gott av julmaten, glöggen och det finns en otrolig värme från alla dessa ljus.


Tyvärr tycker jag att även att julen på senare tid fört med sig en del negativa saker. Det har säkert alltid varit så men det är inget jag upptäckt förens nu när jag blivit äldre och har barn.


Det har blivit en tävling och ett skryt om hur mycket julklappar man köper åt sina barn. Har den ena köpt 25 julklappar så finns det alltid dom som köpt 27 och så håller det på. Jag förstår inte riktigt syftet med det! Det finns faktiskt dom som oroar sig om dom ens ska kunna ha julmat på bordet medans andra tävlar om flest och dyrast julklappar. För mig är julen en högtid där man samlas och har trevligt, det är inte mängden av olika sorters julmat eller mängden julklappar som är det viktigaste. Det är värmen och kärleken.


Något mer jag upplevt som gör mig ganska upprörd är att folk frågar vad ens barn vill ha i julklapp bara för att dom vill ha julklappar till sina barn. Då kanske ni tänker att dessa personer gör det säkert för att vara snälla och för att dom vill utan baktanke, men så ser inte verkligheten ut. Vi har inte setts på kanske ett år, vi pratar aldrig utan det är om vi skulle stöta på varandra, vi ska inte fira jul ihop, så vad är då syftet? Jo att vi ska känna oss tvunga att köpa julklappar tillbaka. Jag tycker det är så fruktansvärt fult gjort! Om vi inte hörs annars varför ska vi plötsligt höras när det gäller julklappar?


/T

Av T - 10 december 2010 09:42

Känslan när ens katt kommer hem och är skadad och man vet inte riktigt vad som har hänt är hemsk. Det är ju en familjemedlem som råkar illa ut.

Det skär i hjärtat och man hoppas att det ska gå att ordna så att allt blir bra.


Man försöker med medicinering och det ser positivt ut en tid men märker med tiden att ens älskade katt inte är som vanligt - vill  inte gå ut igen och verkar otroligt olycklig men inte bara det utan en massa andra småsaker som gör en ganska säker på att hon inte kommer att bli som vanligt igen.


Det är då man står där, där man egentligen inte vill vara - beslutet om hur man ska gå vidare härifrån. Här måste man tänka på kattens bästa även om det känns svårt.


En sak vet jag och det är att vår älskade familjemedlem var lycklig innan olyckan. Hon mådde bra och vi har gjort allt för att hon ska må bra igen, men något har hänt och man kan inte säga säkert vad det är, men troligtvis har hon blivit påkörd av något - vilket har förändrat henne totalt.


Beslutet vi har fattat kommer att få henne att må bättre även om det gör oss ledsna, men det är för hennes bästa.


/T


Ovido - Quiz & Flashcards