Jag älskar mina föräldrar så mycket man bara kan och jag har haft turen att få underbart trevliga svärföräldrar men vad hände när vi fick barn?

Jag har hört "att få barn är väldigt speciellt men att få barnbarn är ännu mer speciellt" och då tycker jag som mamma att borde då inte mor-/farföräldrar ställa sig lite bakom oss föräldrar då?

Jag vet att dom bryr sig om sitt barnbarn och älskar honom men för det betyder det inte att han ska få göra precis som han vill och att vi föräldrar nästan blir dumförklarade när vi har regler - "Han är ju bara ett barn" har vi fått höra några gånger. Det gör mig så frustrerad, bara för att han är ett barn betyder det inte att det är okej att ligga på köksbordet, kasta mat åt alla håll för att man inte får som man vill, slåss osv osv.

Om barnen inte får lära sig från början när ska dom då lära sig? Det låter kanske som att jag är jätte hård, vilket jag inte är men jag tycker att vissa regler tror jag bara att vårt barn mår bra av.

Vårt barn kommer lätt kunna söka sympati hos mor/farföräldrar. Ett exempel är när vår lille passade på att rita på köksväggen, talade vi klart och tydligt om för honom att man inte får rita på väggen och han förstod verkligen att han gjort fel. När vi sen talar om detta för en av mor/farföräldern och vårt barn visar så får han till svar: "Ja men hur skulle du kunna veta att du inte får rita där"

Grrrhaa jag kände hur jag kokade. Kunde denne inte bara ha gett svaret: "Blev mamma & pappa arga då? Man får ju faktiskt inte rita på väggen"

Vart tror ni vårt barn kommer att vända sig och söka sympati någonstans? Ska det vara så, att oftast sägs det tvärtemot vad vi som föräldrar har sagt. Blir det inte förvirrande för barnen? Någon annan som har liknande upplevelser? Eller någon som har barnbarn själv och kanske inte tänkte på detta?

/T

Något jag känner att jag kan reta upp mig på är människor som skriver bloggar om allt möjligt men sen blir helt skogstokiga om dom får negativ kritik på inlägg dom skrivit.

När man har en öppen blogg och skriver hej vilt om allt och ingenting så måste man nästa räkna med att det kanske någon gång blir ett inlägg som retar upp folk eller skapar diskussion.

Om man är ganska duktig på att dela upp folk i kategorier när man skriver så måste man förstå att vissa personer tar illa upp eller blir upprörda. T ex bara för att man är arbetslös betyder inte det att man är lat, inte sköter hemmet, inte är ute och går, inte tränar utan bara sitter hemma och tar åt sig bidrag.

Självklart retar det upp en arbetslös som gör allt för att få ett jobb, tränar, sköter hemmet med mm, vilket leder till att denne kanske kommenterar bloggaren och får till svar "Din j*vla bidragstagar fjant" medans bloggaren själv tipsar hur man kan slippa karensdag om man är sjuk mycket.

Jag tror att man måste tänka ett steg längre som bloggare innan man skriver ett inlägg om man inte fixar negativ kritik!

/T