Jag känner mig frustrerad, nästan helt förtvivlad och helt maktlös. Det jag hela tiden har befarat har börjat hända. Personer man inte vill ha i sin närhet har lyckas nässla sig in så fruktansvärt mycket. Långt in under skinnet.

Hela tiden har jag "ropat" på hjälp. Jag har "varnat" och signalerat och antytt saker samt lagt fram konkreta bevis men ändå så lyckas detta hända - personen lyckas på något vis lura sig till ett förtroende.

Är det bara så att h*n beter sig såhär mot mig för att h*n är ute efter min plats? Jag känner hur hjärnspökena börjar dyka upp. Jag känner mig motarbetad och utstött. Är det meningen att det ska vara så?

Frustrationen bara bubblar upp och jag känner hur hela jag vill skrika ut: "Fattar ni inte vad det är som händer?"

Sanningen är kanske det att jag kanske inte platsar in här. Jag kanske ska ge vika och lämna plats åt denne....

Vad gör jag?

/T

Nu är det såhär att det fungerar inte bara sitta still och må dåligt över sig själv, utan jag måste verkligen ta tag  i det så att jag en dag kan bli att må bättre -både fysiskt och psykiskt.

Har under en veckas tid fört matdagbok för att verkligen få det nerskrivet vad det är som jag gör fel och egentligen så har jag väl vetat det hela tiden men det blev så konkret när jag skrev ner det.

Jag har en väldigt lång väg att gå ca 45 kg måste bort men det vill jag inte tänka på nu utan jag ska försöka sätta upp delmål och låta det ta den tid det tar och inte ha för höga krav på mig själv för då raserar allt.

Bara för att jag har bestämt mig för detta så kommer inte min blogg att bli någon bantningsblogg som bara handlar om den mat jag äter men det kommer säkert komma något inlägg ibland gällande detta och då kommer inte fokusen att ligga på just maträtter och kalorier utan hur jag mår under denna resa.

Jag tror att det kan vara rätt tid i livet att göra detta nu speciellt när jag kan ventliera mina känslor och kanske peppas pågrund av det.

/T