Jag har på senare tid tyckt att jag har haft mycket runtomkring mig men samtidigt som det har känts tungt och tröttande så har jag lagt ner hela min själ i det arbete jag har gjort, samtidigt som jag har försökt acceptera de  fakta jag fått reda på gällande min fars sida.

Jag försöker...

vara en bra mamma,

 vara en bra sambo,

vara en bra dotter,

 vara en bra anställd,

 vara ett bra barnbarn,

Samtidigt som jag försöker vara bra så håller jag mina tankar och känslor inom mig, jag biter ihop. Jag biter ihop för att inte bryta ihop och vara allt för sårbar, men hur länga kan man göra det?

Härom veckan upplevde jag att min sambo skrek så fort han pratade med mig, det bara tjöt i öronen, ont gjorde det. Jag bad honom att sänka rösten och inte skrika när han pratar. Han tittade förvånat på mig och sa att jag skriker inte jag pratar normalt. Jag vet att jag tänkte: "Vad är det för fel? Vad har hänt med mina öron? Tänk om jag är påväg att tappa hörlsen!" Tankarna har snurrat otroligt mycket sen dess.

Detta som hände förra veckan tog jag upp med några av mina kollegor som inte träffat varandra under dagen och båda sa att jag skulle ta det som ett varnings tecken. En av dom sa att det var början för henne/honom innan h*n gick in i väggen. Det är kanske det jag är påväg att göra - gå in i väggen? Tack vara mina kollegor så har jag bestämt mig för att söka hjälp så att jag kanske förhindrar att "smälla" i väggen.

Men som sagt hur vet man om man inte pratar om det? Vem ska kunna se varningssignalerna när man inte gör det själv?

/T

Jag älskar mina föräldrar så mycket man bara kan och jag har haft turen att få underbart trevliga svärföräldrar men vad hände när vi fick barn?

Jag har hört "att få barn är väldigt speciellt men att få barnbarn är ännu mer speciellt" och då tycker jag som mamma att borde då inte mor-/farföräldrar ställa sig lite bakom oss föräldrar då?

Jag vet att dom bryr sig om sitt barnbarn och älskar honom men för det betyder det inte att han ska få göra precis som han vill och att vi föräldrar nästan blir dumförklarade när vi har regler - "Han är ju bara ett barn" har vi fått höra några gånger. Det gör mig så frustrerad, bara för att han är ett barn betyder det inte att det är okej att ligga på köksbordet, kasta mat åt alla håll för att man inte får som man vill, slåss osv osv.

Om barnen inte får lära sig från början när ska dom då lära sig? Det låter kanske som att jag är jätte hård, vilket jag inte är men jag tycker att vissa regler tror jag bara att vårt barn mår bra av.

Vårt barn kommer lätt kunna söka sympati hos mor/farföräldrar. Ett exempel är när vår lille passade på att rita på köksväggen, talade vi klart och tydligt om för honom att man inte får rita på väggen och han förstod verkligen att han gjort fel. När vi sen talar om detta för en av mor/farföräldern och vårt barn visar så får han till svar: "Ja men hur skulle du kunna veta att du inte får rita där"

Grrrhaa jag kände hur jag kokade. Kunde denne inte bara ha gett svaret: "Blev mamma & pappa arga då? Man får ju faktiskt inte rita på väggen"

Vart tror ni vårt barn kommer att vända sig och söka sympati någonstans? Ska det vara så, att oftast sägs det tvärtemot vad vi som föräldrar har sagt. Blir det inte förvirrande för barnen? Någon annan som har liknande upplevelser? Eller någon som har barnbarn själv och kanske inte tänkte på detta?

/T

Något jag känner att jag kan reta upp mig på är människor som skriver bloggar om allt möjligt men sen blir helt skogstokiga om dom får negativ kritik på inlägg dom skrivit.

När man har en öppen blogg och skriver hej vilt om allt och ingenting så måste man nästa räkna med att det kanske någon gång blir ett inlägg som retar upp folk eller skapar diskussion.

Om man är ganska duktig på att dela upp folk i kategorier när man skriver så måste man förstå att vissa personer tar illa upp eller blir upprörda. T ex bara för att man är arbetslös betyder inte det att man är lat, inte sköter hemmet, inte är ute och går, inte tränar utan bara sitter hemma och tar åt sig bidrag.

Självklart retar det upp en arbetslös som gör allt för att få ett jobb, tränar, sköter hemmet med mm, vilket leder till att denne kanske kommenterar bloggaren och får till svar "Din j*vla bidragstagar fjant" medans bloggaren själv tipsar hur man kan slippa karensdag om man är sjuk mycket.

Jag tror att man måste tänka ett steg längre som bloggare innan man skriver ett inlägg om man inte fixar negativ kritik!

/T

När man håller på att gå ner i vikt så är det inte bara jobbigt att försöka låta bli alla frestelser utan det som också är så fruktansvärt jobbigt är att det går sååå sakta.

Jag är inne i en ganska neråt period som jag varit ett tag nu fast som jag sagt innan så måste jag bita ihop eftersom att jag har familj och jobb som måste fungera. När jag går förbi spegeln så ser jag på min egen bild med avsky och samtidig som jag försöker tänka att jag håller faktiskt på att göra något åt den där avskyvärda bilden.

Hela denna resa är så fruktansvärt lång och jag kommer säkert att stöta på en hel del motgångar men kanske också en del medgångar. Det gäller bara att jag håller ut och accepterar att det får ta sin tid att bli av med den avskyvärda bilden.

/T

Idag känns allt så värdelöst. Den här helgen har jag inte alls följt min kalorinivå, det har spårat ut lite känner jag och det ska jag försöka vända och inte snöa in mig.

Alltså det jag har stoppat i munnen var det jag gjorde igår och idag men det betyder inte att allt är förstört. Förr har jag tänkt att jag har ändå ätit det här då kan jag fortsätta att göra det men det ska inte få bli så den här gången. Ta nya tag och fortsätt!

Det som känns riktigt förjävligt (om jag får säga så) det är att någonting har hänt i ryggen på mig, nere i svanken. Jag har så ont och det låser sig ibland så att jag inte kan röra mig. Jag kommer knappt upp ur sängen. Jag som börjat hemmaträna varannan dag och skött det så bra denna vecka. Jag känner att jag gärna skulle vilja köra igenom mitt 20 minuters program som jag brukar göra men är en aning rädd att det ska vara skadligt för ryggen. Det sägs ju att träning ska vara bra men om man gör fel övning kan det ju bli värre. Jag tror nog att jag kör igenom och ser hur det känns. Det finns ju inget som säger att jag inte kan göra armövningarna iaf.

Usch mitt osunda helgbeteende har säkert påverkat måndagens vägning och det gör mig en en aning ledsen att jag inte kunde tygla mig bättre än så, men jag vet ju varfö det står plus på vågen isf.

//T

Jag har verkligen haft ordentlig bloggtorka den senaste tiden och det har varit fullt upp i mitt liv den senaste vecka med jobb, utb och familj.

Jag har även haft en period där jag känt mig väldigt nere och deppad. Det har blommat upp en hel del funderingar kring personer som är väldigt nära släkt till mig, men det kan vi ta i ett annat inlägg.

För örvrig så är allt bra (förutom ryggont som jag funderar över). Jag försöker hålla mig till min kaloriplan men visst är det svårt vissa gånger men det positiva är att det stod minus på vågen i måndags, inga stora siffror men 0,5 kg minus tycker jag är godkänt - sakta men säkert är det ju det heter. Hoppas på ett minus även på måndag.

/T

Jag blir så trött och framförallt ledsen när jag hör hur folk dömmer personer pga deras utseende. Jag hittade på en blogg häromdagen där denna person hade suttit mittemot en kraftigt överviktig person på tåget och hur denna bloggaren hade stört sig på att den kraftigt överviktiga kvinnan hade smuslat med godis från väskan.

Bloggaren menade på att är man så stor och flåsar då ska man inte äta godis. Jag kan hålla med i det fallet att man kanske inte ska trycka godis men vad vet denne bloggare egentligen? Det kanske var denna kvinnans "godisdag". Hon kanske lever efter jätte strikta matregler annars men att denna gången tog suget överhanden.

Av egen erfarenhet så smuslar man för att man vet att folk tittar snett på en och tänker massa elaka tankar som just denna bloggskrivaren gjorde.

Det värsta i det hela är att den som skriver denna blogg har tydligen gått ner 40 kg så man tycker ju att personen borde ha någon form av medkänsla men ikke då. Den fanns då inte alls i dennes inlägg.

Jag vet att det är fler som tycker som denna bloggaren då jag en gång såg en undersökning på aftonbladet där folk tycker att överviktiga människor inte ska vara på stranden på sommaren. Dessa överviktiga människor är också just människor med känslor, människor med olika bakgrund och olika orsaker till att dom ser ut som dom gör.

Nog pladdrat om detta men upprörd blev jag iaf!

/T

Jag har ett stort problem och det är inget litet problem. Jag vet heller inte hur jag ska kunna bli av med detta problemet.

Som jag skrev i gårdagens inlägg http://tblogg.bloggagratis.se/2011/02/16/4625037-snurrar/ så var det inte en så bra dag igår och egentligen är det väl inte bra ännu, men det hör inte riktigt hit till detta inlägg. När jag blir att må sådär dåligt då tycker jag att jag har en ursäkt för att äta något som jag inte borde.

Igår blev det kinamat och cola då jag kände mig så uppgiven och ledsen att jag tyckte att jag inte orkade laga mat och egentligen så smakde det inte så himla bra, det hade varit godare med hemlagat.

I slutändan är det ju bara jag själv som drabbas och jag mår sämre när vågen bara ökar och när jag misslyckas med mitt försök till viktnedgång, men hur ska jag göra för att komma ifrån det här beteendet? Jag vet ju att det är fel men jag vet inte hur jag ska kunna komma ur ett sådant beteende. Någon som känner igen sig eller bara har några tips och ideér?

/T