Usch en kväll som denna känns inte bra. Känns som att man är inne i en period av bara tjat, tjat och massa trots. Jag hör min egna röst tugga :

-"Nej inte så"

-"Nej gör inte det"

-"Aj aj"

osv osv.

Hela tiden känns det som att vi har konflikter konstant i och utanför hemmet. Pratar man med omgivningen så säger det: "Det är lugnt, det är bara trotsen".

Ja det är BARA trotsen och ja jag vet andra har överlevt den och det kommer vi också att göra men det gör mig så ledsen när vi ska vara osams så otroligt ofta. 

Vi försöker med att berömma mer än vad vi förbjuder men många gånger är det svårt. Hur klarar man egentligen av det?

Jag hoppas iallafall att en dag har vår son vuxit upp till en självständig bra man och kan tacka oss för att vi höll på våra regler och inte lät honom "vinna" i trotsen. Jag lovar också att den dagen han ringer hem och kanske själv har trotsiga barn så ska jag finnas och krama om honom om han behöver och inte bara ge svaret :" Det är bara trotsen, det går över"  för tyvärr så hjälper inte dom orden just då!

/T

Vad är vänskap för dig?

Just nu är jag bara så fruktansvärt förbannad! Jag känner hur jag kokar innombords över det jag fick veta igår.

Just för att det jag anklagades för kan lika gärna har avslöjats av personen själv i fråga som pratar vitt och brett om allt som görs och inte görs -så får JAG skiten för det när jag inte ens gjort något!

Jag undrar vad det är som gör att detta anknyts till just MIG när det finns fler kollegor på X antal arbetsplatser!

F*N vad arg jag är, arg och riktigt j*vla besviken!

Jag vet heller inte hur jag ska bli av med denna känsla eller dessa tankar, på något sätt måste jag kanske släppa och gå vidare och försöka tänka ut hur jag ska bemöta människor i framtiden då jag just nu känner att jag inte vet var folk i min närhet står. Än sålänge så är detta färskt för mig och förhoppningsvis kommer jag att gå stark ur detta med men tyvärr så är inte ensam stark i gruppsamanhang.

/  

Den här veckan har varit en otroligt jobbig vecka för mig. Många småsaker som påverkar mig men igår kändes det som att bägaren rann över.

Jag fick veta att några av mina kollegor tror saker om mig, ganska hemska saker anser jag, saker som sårar mig. Min reaktion blev att jag började gråta samtidigt som jag blev ganska upprörd. Just för att jag blev sårad, men det svaret jag fick var då : "Men sluta nu hur ska man någonsin kunna säga något till dig om du reagerar så. Du måste kunna ta sånna saker" 

Vem är det som bestämmer vad en människa ska kunna ta och inte ta? Vem är det som bestämmer hur vi ska reagera i olika situationer? Är vi inte olika individer med olika "ryggsäckar" och olika händelser i livet som kan påverka en reaktion just då?

Kanske jag överreagerade igår, men ändå inte för jag blev uppriktigt sagt ledsen och jag är fortfarande ledsen idag, men jag önskar att jag kunnat bli förbannad istället och ifrågasatt saker och inte börjat gråta.

Hur den än ligger till och hur jag än reagerade på situationen så gjorde jag det då, men har jag egentligen inte rätt att reagera på mitt sätt??

/T

I kärleksrelationer hör man ofta talas om att det ska finnas en för alla, det gäller bara att hitta den. Hur är det egentligen när det gäller vänner? Finns det också en för alla? 

När jag var yngre så hade jag den där vännen som jag isåfall skulle kalla min "en för alla" (om det nu finns någon sådan). Mina närmsta vänner har alltid betytt otroligt mycket för mig men just denna tjej var den personen som i princip kunde läsa mina tankar, vi hade samma humor, många gånger behövde vi bara titta på varandra så kunde vi tänka samma saker och utbrista i skratt. Jag trodde att vi skulle ha den relationen livet ut och fortfarande som pensionärer bara titta på varandra och förstå vad vi tänker. 

Tyvärr så blev det inte så, vi växte isär och den där "tänkeläsnings förmågan" oss emellan försvann. Vi är vänner än idag men inte alls på den nivån vi var då. 

Idag har jag vänner som står mig nära och betyder mycket för mig, men jag saknar ändå den där som verkligen känner mig eller som jag känner är lik mig. Eftersom jag en gång i tiden hade en sådan vän betyder det att jag har förbrukat min "en för alla"? (fortfarande om det finns någon sådan). Kanske känner jag mer saknad eftersom jag en gång upplevt det?

Vad tror ni? Finns det en för alla även i kompisrelationer?

/T

Just nu har jag så otroligt mycket känslor och funderingar men när jag sätter mig ner för att skriva blir det inte bra. 

Jag får inte ner mina funderingar i skrift så att det blir tolkat på rätt sätt så som jag vill ha det förmedlat.

Vill, vill & vill.... men det går inte!

/T

Jag tycker att det kan vara otroligt skönt och trivsamt att blogga men samtidigt så känner jag att ska jag blogga så ska det vara något jag vill dela med mig. 

Nu på en längre tid så tycker jag inte att jag kanske haft så värst mycket att skriva om eftersom jag inte gärna bara disskuterar vad jag äter, har på mig eller hur länge jag fick vänta på bussen. Egentligen så har jag kanske haft en del tankar och funderingar men samtidigt inte kunnat skriva ner dessa.

Jag önskar att jag kunde skriva som jag gjorde för en tid sen. Då jag hade suget. Kanske kommer jag att hitta tillbaka till det och det finns egentligen en hel del i mitt huvud som jag skulle kunna ta fram och ventilera för att göra mig av med lite irritation och andra känslor.

Vi får se hur det utvecklas. Jag kan bara önska och hoppas att suget kommer att finnas där.

/T

Jag har kommit på något som är helt underbart för min själ, något som får mig att känna mig lugn i kroppen och bara njuta - sandlådeterapi kallar jag det.

Att sitta på kanten av en helt vanlig sandlåda med en spade i handen och gräva en liten grop för att sen fylla igen den för att sedan gräva gropen igen samtidigt som mitt barn bygger sandkakor, kör lastbil och fyller/tömmer en hink med sand.

Jag andas in den friska luften och känner hur lugnet sprider sig igenom hela kroppen, jag känner att jag lever och jag suger in varenda sekund av det.

Sandlådeterapi kanske något för dig? Det är iallafall något för mig.

/T