Idag har jag gjort det, jag har kontaktat företagshälsan för att se om jag kanske kan få någon form av hjälp där.

Jag har tidigare skrivit om hur allt har varit tungt runtomkring mig och jag känner nu att jag behöver ta tag i det och få hjälp. Det blev som en varningsklocka när jag pratade med andra som "gått in i väggen" när jag insåg att mycket av det dom berättade kända jag igen mig själv i.

Just nu vet jag inte om företagshälsan är det rätta för mig men jag disskuterade det hela med min chef som tyckte att jag skulle börja där, så nu har jag fått en tid där jag ska prata med en person som ska bedömma om dom kan hjälpa mig, annars får jag söka mig vidare.

Jag känner mig så tung i kroppen och tom i huvudet. Igårkväll så somnade jag kring 20.00 tiden så jag sov ca 11 timmar inatt men jag känner mig så trött fortfarande. Känns lite som att jag ibland går runt i en liten bubbla.

Men som sagt så har jag tagit ett steg i rätt riktning och jag hoppas att det ska blir något bra utav det.

/T

Usch idag har jag upplevt något som skar i mammahjärtat. För första gången så blev min skrutt ledsen och ville följa med hem när jag lämnade på dagis.

Det var hemskt jobbigt att gå därifrån och veta att jag lämnar mitt barn som är ledsen. Jag får trösta mig med att det sägs att det brukar gå över.

Det gör inte bara ont i hjärtat av att lämna utan det gör fortfarande ont eftersom att jag sitter här hemma och vet egentligen inte om han har blivit glad igen.

Denna förmiddag kommer att vara jobbig!

/T   

Ibland så känner jag att jag inte har så mycket jag vill förmedla och då kan det stå tomt några dagar, men hellre att det är lite tomt en stund än att jag skriver om sådant jag egentligen inte vill skriva om.

Ibland har jag ett helt blogginlägg framför mig i mitt huvud, jag vet prcis vad jag ska skriva om och hur jag ska formulera texten, problemet är då att jag inte har någon dator tillgänglig eller så är jag upptagen i mitt jobb och vips så är min bloggidé borta och det är tomt igen.

Detta är precis vad som hänt denna helgen. Jag har jobbat dygn och har därför inte haft tid att blogga men jag hade ett ämne som kändes så bra att skriva om men tyvärr som bortblåst.

Kan det här betyda att det kanske blir tomt ett tag igen?

/T

Personen som sitter brevid dig i bussen kanske är den där kvinnan vars blogg du följer som varit med om en gruppvåldtänkt, eller mannen du möter på gatan kanske är just den man som skrivit om sin frus otrohet.

Alla människor du möter på gatan har olika innehåll i sina ryggsäckar. Den personen du möter kanske ser så där grå och tråkig ut av en andledning. Samma sak försöker jag tänka när jag möter olika människor med olika beteenden - hon kanske är sådär stöddig i tonen för att hon inte lärt sig något annat, kanske är han tillbakadragen och väldigt tystlåten för att han en gång blivit förnedrad eller "trampad på".

Tankarna dök upp efter ett samtal med en kollega idag på förmiddagen där min kollega blivit uppmanad att kanske säga mer vad h*n tycker och tänker i vissa sammanhang. Jag vet varför denna person är rädd för att säga saker och ting i vissa situationer - jo just pga innehållet i sin ryggsäck.

Jag tror att man kanske ska försöka tänka att så att personen kanske beter sig på ett visst sätt pga av något i det förflutna. Det behöver inte alltid vara fel på en själv.

Nä nu är rasten slut dags att gå tillbaka till jobbet och jobba klart denna helg.

/T 

Ska det behöva vara såhär i Sverige 2011? En person som står mig väldigt när har under lång tid blivit mycket illa behandlad av  arbetsförmedlingen.

Det är precis som att denna person har blivit arbetsförmedlingens hackkyckling.

Det sista nu som inträffade var att h*n placerades ut på en praktik med psykiskt funktionshindrade människor. (Det är inget fel med att vara psyiskt funktionshindrad för jag jobbar med det själv.) Arbetsförmedlingen ansåg att här får man iaf komma ut i det sociala men frågan är vart är den sociala biten när man inte ens kan kommunicera vettigt? Man är inte psykiskt funktionshindrad för att man är långtids arbetslös.

Denne personen tog upp detta med arbetsförmedlingen och talade om att där kommer man bara att må dåligt, där vill man inte tillbringa 40 timmar i veckan när det ändå inte ger något. Då funderar arbetsförmedlingen vad h*n har emot psykiskt förståndhandikappade.

Det slutade med att denna person inte ville göra detta utan hitta något annat, då sa arbetsförmedlingen nej och utförsäkrade denna person så att h*n inte får en krona på fickan. Hur nedtryckande är inte det? Höjer det en persons självkänsla? Nej det tror jag absolut inte att det gör, eller rättare sagt jag vet att det inte gör det eftersom jag ser hur dåligt denna person mår.

Ingen socialhjälp får h*n inte heller eftersom dom tycker att sambon kan försörja. Är det så det ska vara? Ska man bara bli kastad ut på gatan och inte ha en krona på fickan? Det är så det ser ut i Sverige 2011, så upptagna att skänka pengar till höger och vänster samt rädda alla världens personer utan dom som redan finns här och behöver hjälp!

/T

Det är så jobbigt att leva när det kommer känslor man inte kan styra över. Framförallt dessa irritations känslor som egentligen bara är så onödiga i vissa fall.

Vi är olika individer och vi reagerar olika på olika saker samtidigt som man ska försöka förstå varför en annan reagerar så när man själv inte gör det.

Det är ju även dessa känslor som kan ställa till det i en relation, vänskaps- som kärleksrelation, barn- och föräldarelationer, arbetskamratsrelationer. Hur gör man egentligen för att förhindra detta? Kanske inte själva känslorna men själva förståendet eller inte förståendet hos den som inte förstår.

Jag hamnar ofta i den situationen där jag kanske missförstår min partner alldeles för ofta, vilket leder till att jag blir irriterad för att jag tolkar min partner på ett sätt som han kanske egentligen inte menar.

Hur gör jag för att kunna tolka hans känslor rätt eller kanske styra mina egna rättare sagt? Jag vet att jag älskar honom och vill leva resten av mitt liv med honom men mina misstolkningar och irritationer kanske förstör något underbart fint.

Jag skulle nog tröttna på att leva med mig själv och alla mina känslor, det är ett under att någon ens klarar av mig och mina känslor.

/T

Jag har nu uppdaterat min bloggadress och fick inte behålla mitt orginalnamn om jag skulle byta till bloggplatsen som adress så därför har jag nu en ny :

http://tsblogg.bloggplatsen.se men det ska kunna att komma in via min gamla också!

/T

Jag tycker faktiskt att jag har varit otroligt duktig denna vecka med att sköta mat och träning (i den fart som passar mig), jag hoppas verkligen att det kommer att ge resultat.

Jag är lite orolig att det inte ska ge det resultatet jag vill när det är dags att väga mig. Jag har hela veckan hållt mig under gränsen för mitt "lagliga" kaloriintag och jag har dessutom gjort hemma träning 20 minuter om dagen med undantag häromdagen när jag gjorde 25 min mitt på dagen och 20 minuter på kvällen (45min totalt) och igår när jag gjorde en uppvärmining på 20 min och sen den vanliga styrkan 22 min. Jag tycker själv att jag har varit otroligt duktig för att vara jag och det är inte lätt men jag biter ihop och försöker.

Det jobbiga i detta är att jag verkligen kämpar och hoppas då på att få se ett resultat, för skulle jag inte se ett resultat kommer jag säkert blir ganska deprimerad om jag känner mig själv rätt, men jag får bita ihop och fortsätta kämpa för att inte trilla tillbaka i det gamla igen.

Som sagt så vill man ju att kilona bara ska rasa av en men jag har ju inte byggt upp denna feta kropp på bara en dag heller.

/T