Idag bara snurrar mina tankar runt, runt och runt. Det känns som att det är så otroligt mycket i mitt liv som påverkar mig.

Jag är så otroligt trött i skallen och jag vet inte om det är hjärnspöken som börja komma eller vad man ska kalla det. Situationen gör så att det kan inte göra något annat än att dyka upp "spöken".

Jag känner inte att jag kan dela med mig av vad som försegår här på bloggen pga att jag vill ge en rättvis bild av det hela och det skulle  vara allt för komplicerat att skriva ner, men om jag säger att det känns som att något försegår bakom min rygg på ett fruktansvärt fult sätt. Jag har tidigare nämt delar av detta i inlägget

http://tblogg.bloggagratis.se/2011/02/14/4613433-vad-gor-man/.

Detta gör att jag känner mig så otroligt ensam och förvirrade i denna situation, jag känner att jag är otroligt nära bristningsgränsen.

Tack och lov att jag har min älskade familj annars hade jag just nu inte fixat vardagen.

/T

Häromdagen kom det hem en kallelse då det är dags att göra ett cellprov och mitt problem i det hela är då att jag inte känner mig bekväm med de barnmorskor som finns på den vårdcentral jag tillhör.

Jag lyfter luren och ringer till de nummret som står på papper och säger att jag vill avboka den tiden och att jag hellre går till den vårdcentral jag gick till när jag väntade mitt barn. Då visar det sig att när detta med hälsoval trädde i kraft så får man inte gå till en annan barnmorska på en annan vårdcentral som man inte tillhör.

Jag känner att jag är ganska upprörd över detta för jag tycker att jag har rätt att välja vem som ska "gräva" i mig. Hittar ett telefonummer där jag får en kontakt som förstår hur jag menar eftersom detta har kommit på tal förut och hon råder mig att kontakta verksamhetschefen för min vårdcentral och tala om hur det ligger till. Har försökt nå denne utan kontakt ännu.

Men är det inte helt sjukt egentligen? För att man väljer att tillhöra en vårdcentral, som man dessutom överlag är mycket nöjd med inte ska få välja vem man vill ska undersöka det mest intima?

Till saken hör den att jag har blivit väldigt kränkt på detta ställe och får världens magont bara jag tänker tanken på att möta h*n i dörren ska jag då behöva gå dit för att göra ett cellprov? Är det detta som kallas för hälsoval och möjligheten att välja sin egna vårdcentral??

Jag får se vad verksamhetschefen säger om detta eller om jag blir så illa tvungen att välja alla mina vårdkontakter på annan ort.

/T

Jag känner mig frustrerad, nästan helt förtvivlad och helt maktlös. Det jag hela tiden har befarat har börjat hända. Personer man inte vill ha i sin närhet har lyckas nässla sig in så fruktansvärt mycket. Långt in under skinnet.

Hela tiden har jag "ropat" på hjälp. Jag har "varnat" och signalerat och antytt saker samt lagt fram konkreta bevis men ändå så lyckas detta hända - personen lyckas på något vis lura sig till ett förtroende.

Är det bara så att h*n beter sig såhär mot mig för att h*n är ute efter min plats? Jag känner hur hjärnspökena börjar dyka upp. Jag känner mig motarbetad och utstött. Är det meningen att det ska vara så?

Frustrationen bara bubblar upp och jag känner hur hela jag vill skrika ut: "Fattar ni inte vad det är som händer?"

Sanningen är kanske det att jag kanske inte platsar in här. Jag kanske ska ge vika och lämna plats åt denne....

Vad gör jag?

/T

Nu är det såhär att det fungerar inte bara sitta still och må dåligt över sig själv, utan jag måste verkligen ta tag  i det så att jag en dag kan bli att må bättre -både fysiskt och psykiskt.

Har under en veckas tid fört matdagbok för att verkligen få det nerskrivet vad det är som jag gör fel och egentligen så har jag väl vetat det hela tiden men det blev så konkret när jag skrev ner det.

Jag har en väldigt lång väg att gå ca 45 kg måste bort men det vill jag inte tänka på nu utan jag ska försöka sätta upp delmål och låta det ta den tid det tar och inte ha för höga krav på mig själv för då raserar allt.

Bara för att jag har bestämt mig för detta så kommer inte min blogg att bli någon bantningsblogg som bara handlar om den mat jag äter men det kommer säkert komma något inlägg ibland gällande detta och då kommer inte fokusen att ligga på just maträtter och kalorier utan hur jag mår under denna resa.

Jag tror att det kan vara rätt tid i livet att göra detta nu speciellt när jag kan ventliera mina känslor och kanske peppas pågrund av det.

/T

Vad är egentligen konsten att leva ihop? Hur får man det att hålla och vara levande livet ut? Finns det personer som verkligen är lika lyckliga som i början efter 30-40 eller kanske 50 år ihop, eller är det bara en vana och rädslan för att vara ensamma som håller ihop dom?

Det är så mycket som spelar in för att man egetligen ska kunna leva ihop för det är ingen dans på rosor alla gånger. Man ska ta hänsyn till varandra samtidigt som man  inte ska anpassa sig helt efter vad den andra vill och inte vill för då känner man sig ju inte hemma i sitt eget hem. Hur gör man då för att hitta en balans och få det att fungera?

Är det så att när två personer möts och flyttar ihop så är dessa personer antingen  passande pusselbitar eller två hörnbitar? Är bitarna formade från början eller formas dom med tiden?

Detta kan man egentligen spekulera i hur länge som helst, alltså konsten att leva ihop. Hur det än är så tror jag att man måste arbeta på förhållandet livet ut om man ska vara lika lycklig för den nykära perioden går ju en vacker dag över till en vardag.

Alla långvariga förhållanden har nog sina speciella knep och en egen liten gnista medans dom som inte klarat av det kanske inte hittat den egna lilla gnistan eller så var det pusselbitar från två olika pussel.

/T

Jag tror att jag egentligen har undvikit att logga in på bloggen och fortsätta mitt förra inlägg. Känslan som uppstod när jag började gräva i detta var inte den bästa.

Jag har känt mig ganska hänging och deppig samtidigt som jag har hållt en annan fasad utåt eftersom jag har jobb och familj som behöver ha mig närvarande.

Klumpen i magen finns där och rädslan av att det kan finnas mer grejer som jag förträngt är fruktansvärd, för hur får man egentligen reda på det om man inte minns? Vill man ha reda på det? Ja det kanske jag vill för att kunna släppa det och gå vidare en gång för alla, men som sagt kommer det någonsin att bli så?

Jag har bestämt mig för att mitt förra inlägg får stanna där det slutade sist en period - jag fixar det inte riktigt känner jag. Jag trodde att jag var redo och mogen att dela med mig av detta och jag kommer nog vara glad att jag delat med mig av det jag gjort men just nu måste detta smältas.

Ska för övrigt försöka ta tag i mitt bloggande, men jag vill gärna att min blogg ska handla om saker som jag känner för att skriva och inte om vad som helst bara för skrivadets skull. Hoppas att ni som följer min blogg kommer fortsätta att göra det även om inläggen kan bli glesare ibland.

/T   

När jag satt där på mitt gömställe så märkte jag att han kom och satte sig bakom mig. Hur reagerar man? Just den biten är lite suddig men jag minns att jag kände hans armar runt min midja och plötsligt kände jag en form av "juck" rörelse.

Vad tänkte jag? Varför skrek jag inte eller varför sprang jag inte därifrån? Jag måste väl ha begripit att såhär ska det inte vara? Var jag för rädd? Det är sånna frågor som cirkulerar i skallen på mig och jag kommer nog aldrig få några svar.

Plötsligt känner jag en hand innanför min tröja på min mage och redan på den tiden var jag ganska rund vilket hade resulterat i att brösten kanske var en aningen fylligare pga av överflödigt fett än på ett annat barn i min ålder. Jag minns än idag hur denna hand letar sig upp mot mitt bröst.

Det är så att det vänder sig i magen på mig och jag vill helst springa och spy när jag tänker på denna fruktansvärda händelse.

Jag minns att jag hoppades att vi skulle bli hittade så det skulle ta slut, men just i den tanken så kände jag ett finger bak innanför mina trosor. Jag känner det än idag hur fingret rör sig upp och ner mellan mina skinkor.

Håret reser sig på armarna och jag skakar när jag minns tillbaka på denna hemska situation.

Återkommer....

/T

Som 8-åring bodde jag och min mamma i en förort till en större stad. Eftersom mina föräldrar aldrig bott ihop så har min mamma fått kämpa en del och det har funnits andra släktingar som funnits där. Detta är väl egetligen inget jag har särskilt starka minnen av och överlag så var mitt liv som 8-årig tjej bra men...

Det var just i denna ålder där något ofattbart och hemskt hände. Jag minns speciellt en gång och ska jag vara ärlig så vet jag inte om detta inträffat fler gånger utan att jag minns det och det skrämmer mig.

Jag var hemma hos en lekkamrat som jag brukade leka med ganska ofta, vi gick i skolan ihop och bodde inte alls långtifrån varandra. Jag minns att hennes pappa ofta var med när vi lekte, även hennes bror. Denna specifika gång (den  jag minns) skulle vi leka kurragömma, jag minns än idag exakt var jag gömde mig. Saken är den att det var någon som skulle gömma sig på samma ställe som mig - min lekkamrats pappa....

Jag känner att detta är väldigt jobbigt att skriva ner i ord men samtidigt så tror jag att det behöver "rensas" men jag behöver en paus så inlägget kommer att fortsätta...

/T