Jag vill

.....bara springa ut i skogen och skrika,

....slå rejält på en boxningsäck,

.....få bort denna hemska klump i magen (som jag inte ens vet varför den finns där)

.....bara lyckas,

....bara få ur mig mina känslor, känslorna som bara finns där som jag egentligen inte har en aning om varför dom bubblar upp till ytan.

Jag är rädd...

...kanske för att misslyckas?

...stå där som en förlorare igen.

....... för att jag en dag kanske kommer att få reda på vad som döljer sig där innerst inne - mitt förflutna.

/T

Idag känns allt tungt, otroligt tungt.

Jag känner mig som världens sämsta mamma.

Jag känner mig otroligt ful.

Jag känner mig så fruktansvärt fet (vilket jag egentligen är och måste ta tag i det men jag vet inte hur)

Idag känns allt hopplöst.

Ska jag ta tag i min hälsa för miljonte gången? Vad är det som säger att det fungerar den här gången, dessutom finns inte motivationen där, jag misslyckas ju ändå bara,

Just nu känner jag inte alls för att ens le.

Det bara sköljde över mig som en riktigt svart våg i höstnatten, känslan kom från ingenstans.

Känslan av att allt är mörkt!

/T

Tack och lov är människor inte lika för då skulle världen se hemskt tråkigt ut, men vad gör man när det kommer människor in i ens liv som man inte bara klarar av att hantera? Som dessutom manipulerar omgivningen på ett sätt så att jag bara framstås som löjlig och avundsjuk fast fallet absolut inte är så.

Dessa människor är experter på det dom gör, experter på att nässla sig in och fjäska. Så som jag ser det på den här situationen jag befinner mig i just nu är att personen egentligen är väldigt svag som människa och söker otroligt mycket uppmärksamhet och bekräftelse. Eller vad tror ni det handlar om när man är gift och har barn, samtidigt tycker det är så spännande att folk tror att andra är intresserade av henne och hela tiden hävdar att hon älskar sin man.

Det bästa vore att man bara klipper kontakten och bestämmer sig för att inte ha med personen att göra, men om det är tekniskt omöjligt? Om man måste tillbringa en hel dag tillsammans då och då? Jo prata om det har jag fått till svar, men om jag gjort det och efter ett tag är det likadant igen. Det går inte att prata med dessa människor.

Armbågar sig fram för att få som dom vill och försöker att få det att se så fint ut men i självaverket så struntar dom i hur många dom trampat över i slutändan.

Usch det är så fruktansvärt fult gjort. Falskhet!

/T

En språkpraktikant är en person som läser svenska för invandrare som sedan med sammarbete med skolan är ute på olika praktiker för att lära sig använda svenskan i vardagen. Vilket jag tycker är ett bra projekt, jag tror att man får ta del av det svenska språket på ett bra sätt. Tyvärr så tycker jag inte att kommunerna placerar dessa personer på lämpliga ställen alla gånger.

Jag har nyss fått uppleva språkpraktikanter gör sin praktik på förskolor ålder 1-3 år. Vilket jag kan tycka är helt fel för alla parter. Lär sig dessa personer att använda sig av svenskan på rätt sätt med barn som inte kan prata riktigt ännu och vad kan det ha för konsekvenser för barnen?

Nu är det säkert många som reagerar och funderar med vad jag menar för konsekvenser och då kan jag ge ett exempel. Eftersom alla dessa praktikanter är olika och kan svenska olika mycket så är inte inte alla gånger dom kan förklara sig på rätt sätt (vilket jag kan förstå, för det kan inte vara lätt att lära sig svenska och sen våga använda sig av den ute på arbetsplatser) så hur gör man då om det skulle hända en olycka med barnen och det är bara praktikanten på plats som kanske inte ens kan beskriva händelsen? För som förälder skulle jag gärna vilja veta vad som har hänt mitt barn om det hänt en olycka.

Ett till exempel är om alla dessa praktikanter som skriver på tystnadsplikten verkligen förstår innebörden på den eller skrivs det ut tystnadsplikter på deras språk så att dom verkligen bli införstådda med dessa regler?

Utbildning i första hjälpen om barn skulle sätta i halsen? För jag antar att den utbildade förskolepersonalen få gå sådana kurser lite dåochdå (eftersom jag vet av egen erfarenhet att jag får gå sådana kurser med jämna mellanrum).

Jag har också egen erfarenhet att när man ska jobba med barn eller människor så drar man en kopia ur belastningsregistret för att se om personer har något olämpligt i "ryggsäcken" men kan dom göra detta om personen kanske inte bott i Sverige så länge?

Om barnen (som fortfarande är små och inte kan prata rent alla gånger i denna ålder 1-3 år) tyr sig väldigt mycket till den praktikant som är på plats, hur utvecklar det barnens tal? För i detta fallet kanske inte språkpraktikanten rätta barnens felaktiga uttal.

Jag tycker absolut att invandrarna ska lära sig svenska och integreras i Svenska samhället men som jag sa innan så tycker jag att det är fel plats på en småbarnsavdelning. För som sagt praktikanten lär sig inte att prata ordentlig svenska med barn som inte heller kan prata ordentlig svenska.

/T (fundersam förälder)

Jag sitter här och ser tillbaka på mina inlägg och minns mina snurriga tonårsår, men vad var det som gjorde att jag betedde mig på det sättet? Jag slutade inte heller, oavsett hur mycket rykten jag fick så kunda jag inte sluta. Den dagen som jag insåg hur illa det var egentligen det var väl när jag fick telefonsamtal där personen undrade hur mycket jag kostade.

Men varför slutade jag inte och hur hamnade jag där redan från början?

Det är säkert frågor som ingen har ett svar på och jag kan säkert leta svar i tid och otid men jag tror inte att jag kommer att hitta några svar.

Tankarna har slagit mig många gånger om det berodde på de övergrepp jag utsattes för som barn. Detta är inget jag skrivit om tidigare men jag hade tänkt att en dag så kommer det komma ett inlägg om det också.

Eller berodde det på en ganska frånvarande far? Vad var det som gjorde att jag sökte sådan bekräftelse? Trodde jag att dom tyckte om mig på något sätt? Det kanske jag trodde eller rättare sagt så tror jag att jag ville tro att dom åtminstånde brydde sig om mig lite.

Även om jag inte vill så kommer jag nog alltid frågan "Varför"? finnas där.

Det enda jag kan säga säkert idag är att jag inte får ångra mitt tidigare liv, för då hade jag inte varit den jag är idag och jag hade inte heller haft min underbara sambo och min älskade son.

/T

Jag känner att just nu är det lite segt på bloggfronten. Känner att jag skulle vilja skriva om något annat just nu än det jag nyss har skrivit om.

Behöver paus från den biten men jag har heller inte något riktigt vettigt att skriva just nu och då känner jag hellre att jag låter bil.

Återkommer senare.

/T

Tankarna snurrade i huvudet på mig, där var jag 17 år och gravid, dock inte med en helt okänd kille men inte heller med någon jag tänkt leva med. Redan från början var han involverad i mina misstankar om min graviditet så jag tror inte att det kom som en chock för honom när det verkligen blev bekräftat.

Så där var vi nu och hur skulle vi gå vidare. Han tyckte många gånger att vi skulle behålla barnet medans jag var mer osäker på den biten. Jag var 17 år gick fortfarande i skolan. Han och jag hade inget förhållande även om ha då ville försöka och flytta ihop men jag tycker att det ska inte vara en andledning till att man lever ihop. Det var ju ingeting som skulle blivit verkligt utan en graviditet.

Efter sömnlösa nätter och mycket gråt kom jag fram till det jobbiga beslutet att inte behålla barnet. Det var inte det lättaste att komma fram till men så blev det.

/T

Även om jag hade ändrat mitt  beteende så betydde inte det att mitt sexliv slutade, bara det att den här gången tog jag det lugnare och höll mig till samma, bytte inte partner fredag, lördag varje helg och alla som ville "komma till" fick absolut inte göra det.

En dag upptäckte jag att det inte var som det skulle med min kropp så jag köpte ett graviditetstest som visade negativt och jag blev mycket fundersam över vad det var som var fel. En kväll fick jag så ont i magen att jag åkte in till akuten. Där tog dom mig till gyn som också gjorde ett graviditetstest, även det visade negativt men för att inte missa något så gjordes ett VUL (vaginalt ultrajlud). Läkaren påstod att mensen var påväg pga en hinna som var tjockare än den brukar och jag fick se alltihop. Åkte hem igen och trodde att det kanske var därför jag fick extra ont pga mensen är påväg.

Någon vecka till gick och inget hände så jag tog kontakt med en privat gynekolog och berättade hela situationen som gjorde ett graviditetstest och även han undersökte mig och det visade sig att jag var gravid. Tydligen så var det fostersäcken eller vad han kallade det som jag sett på det tidigare VUL.

Det kom som en våg och bara sköljde över mig. Jag trodde iallafall att man som läkare skulle kunna se sådant på en gynavdelning på ett lasarett, eller förlitade hon sig på att graviditetstestet visade negativt?

Nu skulle det börja en lång process med diskussioner,funderingar och beslut.

/T