Eftersom det inte fungerade att bo kvar hos släktingar så hade jag inte så mycket till val än att åka hem igen, men jag tänkte göra det med huvuet högt och visa att jag hade förändrats.

Väl hemma tror jag att det var många som reagerade på att jag plötsligt var tillbaka och jag tror att det var en del som funderade vad jag hade gjort och varför jag åkt och kommit tillbaka.

Jag minns inte riktigt vad som hände när jag väl var tillbaka mer än att det märktes att folk funderade. Hade då bara ett halvår kvar tills högstadiet var över och det var dags för nya möjligheter.

Under min tid på den nya orten träffade jag många trevliga människor och jag trivdes väldigt bra, så jag bestämde mig för att hälsa på så ofta jag kunde. Ju mer jag hälsade på ju mer kände jag att där ville jag en dag bo.

/T

Nu kunde jag inte leva såhär längre, jag måste få ett slut på mitt beteende. Men frågan var bara hur skulle jag kunna gå ut utanför dörren och visa mig stark?Hur skulle jag kunna klara av att visa mig bland folk?

Det visade sig att jag inte klarade av det, tack vare en underbar mamma(som långtifrån fick veta allt) och underbara släktingar på annan ort fick jag en möjlighet att ändra mitt liv.

Så efter 2 ganska struliga år flyttade jag vilket jag tror räddade mig. Såhär i efterhand ser jag det så, för vem vet vad jag hade tagit mig till om jag blivit kvar där just då?

Efter att jag bott på annan ort några veckor fick jag ett samtal av en vän som var väldigt fundersam eftersom ryktet hemma hade börjat gå, så ville hon se om det verkligen var sant. Ryktet som spred sig var att jag blivit gravid och flyttat till annan ort för att göra en abort utan att folk skulle få reda på det. Inte ett ord av det ryktet var sant men tydligen så var folk tvungna att spekulera och hitta på saker fast jag inte ens fanns i närheten.

Tyvärr fungerade det inte att bo så lång tid på annan ort, inte pga samma orsaker som hemma utan mer att jag inte kom överens med den jag bodde hos, men det halvåret jag bodde där förändrade mig en hel del som människa.

/T

En dag ringde telefonen och en person sa att det fanns en kompis till h*n som var intresserad och ville träffa mig. Han hade gjort slut med sin flickvän och var nyfiken på vem jag var.

Jag bestämde mig att jag skulle träffa denna kille och han följde med mig hem. Han sa att dom gjort slut han och hans flickvän, och jag min dumma idiot fattade inte bättre. Vi hamnade i säng men efter ett tag försökte han få mig till saker som jag inte ville och det hela blev mest en plåga och jag mådde riktigt dåligt efteråt och kan även idag ibland drömma om den hemska upplevelsen.

Någon dag senare ringde telefonen och det var en okänd mansröst som frågade hur mycket jag kostade? Jag la bara på luren och bröt ihop och funderade över vad jag ställt till med. Samma nummer ringde några gånger till under en period men jag svarade aldrig.

Inte nog med allt som hänt så visade sig att han och hans flickvän inte alls hade gjort slut. Det fick jag reda på genom ett samtal mitt i natten. Flickvänen ville träffa mig och prata och jag gick med på det för att jag ville förklara min syn på det hela.

Ryktet spred sig om att vi skulle träffas så det samlades folk för att se vårt "samtal". Det såkallade samtalet blev inte så mycket till samtal. Jag försökte förklara vad han sagt men det slutade med att hon slog till mig, en knytnäve rätt på näsan och sen började hon spotta på mig så då sa jag att jag tänker inte stå här och bli spottad på så vände jag på klacken och gick.

Senare fick jag veta att detta var uppgjort av flickvännen till den killen jag strulade med några månader tidigare. Jag tror inte att själva biten "att försöka få mig att göra saker jag inte ville" var inräknat från hennes sida, men hon ville att jag skulle vara med denna tjejens pojkvän kanske för att hon vågade slå mer och för att mitt rykte skulle bli sämre.

När detta inträffade bestämde jag att jag var tvungen att göra något med mitt liv, även om jag anser att inte den här situationen var mitt fel för jag trodde ju på det han sa, nu fick det vara slut. Men hur skulle jag kunna ändra på det samtidigt som jag bodde kvar i det som redan var så infekterat?

/T

.... den punkten att jag mådde så dåligt och ropade på hjälp så vågade jag inte öppna mig och prata om mina känslor så därför fortsatte det.

Nu gick det snäppet längre, jag träffade en kille som redan hade en tjej. Jag gick aldrig hela vägen med honom men det räckte det jag gjorde för att såra henne och det fick jag veta. Det var nog den första smällen jag fick av någon, men jag tyckte att jag förtjänade det. Jag hade ju "strulat" med hennes pojkvän så jag tyckte att jag förtjänade att bli slagen så däför gjorde jag inte så mycket åt det. Den gången blev jag "bara" slagen med en handflata, men det visade sen att hämden skulle komma på ett värre sätt.

Jag blev nog ganska tagen av händelsen och nu egentligen borde jag ha tagit chansen att ändra mitt beteende men jag vet inte varför jag inte gjorde det och jag minns egentligen inte heller vad jag tänkte. 

Mitt liv fortsatte som det gjort tidigare ett tag till, dock "strulade" jag inte med andras killar och jag hade ingen som kallades för min pojkvän heller utan jag höll mig till singelkillar, tills den dagen när det kom en händelse som förändrade mitt liv.

/T

... i den här perioden av mitt liv där jag ville ha hjälp men jag visste inte hur jag skulle få den. Jag vågade inte vända mig till min mamma (pappa har jag aldrig haft vidre kontakt med) för vad skulle jag sagt? Mamma, jag har blivit stämplad som en hora för att jag haft sex till höger och vänster på helgerna.

Så istället för att prata med någon vuxen om det började jag skära mig på handlederna. Aldrig djupt för det vågade jag inte, men bara så att jag kände smärtan. Tyvärr så tror jag inte att det var någon som såg märkerna på armarna för jag dålde det i långärmade tröjor. Jag dolde mitt rop på hjälp.

Jag minns att ibland kände jag för att kanske någon gång skära till ordentligt, men det skulle göra så jävla ont så istället hittade jag några tabletter inne i vårt badrumskåp som jag plockade på mig. Jag tog några men jag vågade inte ta dom alla, jag var inte säker på om jag verkligen ville dö. Mina vänner fick reda på detta som tog med sig mig hem och ringde och talade om för min mamma vad som hänt.

Jag minns än i idag hur ledsen och orolig hon blev. Många kvällar satt hon uppe med tårar i ögonen och var orolig för att jag inte skulle komma hem hel. Jag minns också att jag försökte lugna henne och lovade att jag inte skulle göra om det, vilket jag också höll, men hon vet nog inte ens idag om att jag då skar mig på handlederna.

/T

.... med den som jag då kallade min pojkvän, men livet fortsatte normalt iallafall, om jag nu ens kan kalla att mitt liv var normalt.

Det gick väl en tid där det var en hel del festande, fredag och lördag vissa helger och vi hade inte alls svårt att få tag i alkohol. Med festandet återkom dessa killar. Det hände tillochmed att det var fler samtidigt.

Med tanke på mitt beteende så började ryktet att gå. Vissa helger sas det att jag legat med killar som jag inte hade gjort. Jag brydde mig kanske innerst inne om dessa rykten men utåt sätt så struntade jag i det och jag gjorde inget speciellt för att ändra mitt beteende heller.

Det kom in en till kille i mitt liv som kallades min pojkvän men det var likadant där, jag kunde inte låta bli att efter några månader "lägga mig på rygg igen".  Det låter så fruktansvärt hemskt att säga så men tyvärr det är så den hemska sanningen var och såhär i efterhand så måste det hela ha handlat om bekräftelse, jag trodde kanske att det fanns ett intresse från killarnas sida, men som jag tidigare nämt så var jag väl bara lätt byte för deras behov eftersom jag vet att jag var inte den enda.

Idag vet jag något jag egentligen visste redan då, att jag har sårat många personer och alla har inte varit betydelselösa för mig även om det kanske har verkat så.  Genom mitt betende har mina närmsta vänner också fått utstå en hel del.

/T

Det är lite oroväckande att nu när jag håller på att berätta om hur mina år som tonåring såg ut så upptäcker jag att det är mycket jag inte minns, jag kan minnas små detaljer men inte placera in dom i rätt ordning eller hur saker och ting skedde.

Kan det bero på att det ofta förekom alkohol i dessa situationer eller har jag trängt undan minnen för att slippa minnas hur det verkligen var att leva i det?

Leva ett liv där jag saknade respekten för mig själv eller andra människor.

Det kan i vissa stunder göra ont när jag ser tillbaka på hur det var och när jag verkligen kanske måste tänka en extra gång för att minnas rätt samtidigt så tror jag att jag behöver göra det här - skriva ner det och få ur mig det.

/T

Jag tror att någonstans efter detta träffade jag en kille som jag kom att kalla min pojkvän.  Efter några veckor blev det en fest och alkohol kom in i bilden och jag fick lite uppärksamhet av en äldre kille, som egentligen bara var ute efter att hitta en tjej att sätta på eftersom jag inte var den enda han satte på den kvällen, ovetande om detta så tyckte jag nog egentligen att det var ganska skoj att få lite uppmärksamhet, bekräftelse kallas det.

Jag minns att detta kom fram på något sätt samma kväll och dom äldre killarna tyckte detta var ganska kul så dom började ropa högt "hon har legat med ......" och detta sårade den kille som då var min pojkvän. För mig var nog inte pojk- och flickväns grejen seriöst, visst tyckte jag om honom men jag vet inte hur seröst man ska ta ett förhållande i den åldern, hade kanske hunnit fylla 14. Sårade honom just förtillfället gjorde jag iaf.

Även om jag sårade en annan människa så slutade jag inte att söka bekräftelse (vilket jag inte insåg då att det var det jag gjorde) efter denna händelse.

/T