Nu när man har barn så händer det att vi tittar på barnprogrammen på tv och ska jag vara ärlig så tycker jag att det är mycket skit.

Eller? Visst finns det en del bra program även idag men det finns också mycket som inte är bra.

Var det kanske så när en annan var liten att det fanns mycket trams då också men att man bara inte minns det?

Det som är roligt nu det är ju att det fortfarande sänds enstaka program en själv har tittat på t ex Bumbibjörnarna och då är det ganska roligt att krypa upp i soffan och sjunga med.

/T

Ibland måste man hålla sina känslor i styr. Just för att inte såra någon, men just nu ligger en irriterande känsla och bubblar precis under ytan, så pass nära att stöter jag i något så spricker det och känslorna bara kommer.

Det gör en så arg, sårad och ledsen när man hamnar i situationer man vet i framtiden kanske kommer att såra ens nära - det kanske det redan gör.

Varför ska vissa saker styras av en person? Det gör att man själv sitter i en svår situation, just för att det är vi som en dag kommer få förklara varför det är si eller så.

Vissa val tycker jag att man borde se över om inte annat tänka hur det har varit tillbaka i tiden, för detta kan faktiskt påverka hur det kommer att bli i framtiden.

/T

Fungerar det verkligen? Alltså relationsprogram som Bonde söker fru, Ensam mamma söker, The Bachelor osv.

Man ska som man/kvinna dejta flera olika samtidigt. Hur ska man hinna få känslor för någon av dom under den korta perioden? Man måste ju verkligen känna efter ordentligt vilket jag trot kanske gör att man letar fel hos den andre som egentligen inte finns.

Sen personerna som ska dela på den man/kvinna och kunna fixa sina egna känslor utan att lägga för mycket tanke på de andra som också är med i programmet.

Jag vet egentligen inte om jag ska tro att det verkligen fungerar men samtidigt har jag svårt att låta bli att sitta där bänkad framför tv:n för att se vad som händer.

/T

Tack alla ni som varit in och tagit er tid att läsa min blogg och även lagt en kommentar. Det uppskattas väldigt mycket!

/T

Den saknaden har varit ganska stor. Jag vet vem min pappa är och vi har kontakt men inte mer än några gånger per år. Det kanske jag ska vara tacksam över men jag har alltid undrat hur det skulle vara om vi hade levt som en familj- mamma, pappa och jag. Som vuxen har jag accepterat situationen men det var värre som barn/tonåring. Tankarna kommer ikapp en när man själv skaffat familj.

Jag har haft en bra uppväxt, min mamma träffade en man som är helt underbar och han acceperade verkligen mig. Jag fick två underbara syskon, men tanken fanns alltid där. Dom lever som en lycklig liten familj medans min pappa inte brydde sig.

Visst jag hade det mycket bättre än många andra och det är jag verkligen tacksam över, men nu som vuxen och mamma har tankarna kommit - varför ville han inte ha så mycket kontakt med sitt barn? Han uttryckte en gång på ett sätt som att jag skulle vara ett misstag och det kanske är det jag är i hans ögon. Jag kanske inte var önskad från hans sida egentligen.

/T

Vilka sidor jag än surfar runt på så finns det personer som lägger ut tonvis med bilder på sina barn. Varför?

Det är fritt att göra hur man vill men jag är bara nyfiken på varför? För mig är mitt barn det heligaste jag har och jag vill inte lägga ut massa bilder på honom på nätet där alla möljiga människor kan titta och spara bilder.

En sak som jag också tycker är oerhört viktigt det är att han är faktiskt fortfarande så liten att han inte kan bestämma själv om han vill finnas med på nätet världen över.

Skulle ni själva vilja ha alla era barndomsbilder tillgänliga för massa okända människor? Det skulle inte jag vilja.

Kommentera gärna om hur ni tycker och tänker oavsett om ni själva lägger upp bilder eller ej.

/T

Såg på en serie idag som gick på tv och där var det dags för "sexsnacket" dock bröder emellan och då slog det mig att en dag kommer det vara min tur att ha det där snacket.

Hur gör man och hur tidigt börjar man? Jag minns inte att jag haft något blommor & bin prat med någon av mina föräldrar och ska jag vara ärlig så tror jag inte att det hade gjort någon skillnad. Jag hade inte ens sexualkunskap i skolan men jag har ju iaf klarat mig bra.

Samtidigt som jag har klarat mig bra utan något direkt "snack" (som jag minns iaf) så vill jag att mitt barn ska kunna vara öppen och våga prata om saker.

Det blir säkert bra när den dagen väl kommer, hoppas jag iaf.

Hur gjorde ni?

/T

Så lyder texten på Aftonbladets hemsida idag. Är det såhär vi kommer att leva nu i framtiden? Funderingar om vi kommer att sprängas till döds.

Liknande händelser händer på flera olika platser i världen så egentligen tycker man inte att det skulle ha varit särskilt oväntat, men samtidigt så är det svårt att förstå att det verkligen kommit hit även till Sverige.

Det är inte på det sättet jag vill dö. Jag vill leva tills jag blir gammal och se mina barn växa upp och även kanske få barnbarn. Det värsta är att om man dör pågrund av någon annans beslut om man skulle befinna sig på en plats där något sånt här inträffar.

Tyvärr kan man inte styra över det som händer och ganska uppenbarligen inte skydda sig heller eftersom man aldrig vet vad den man möter har innanför jackan.

/T