En dag får man benen undanslagna av en av de vänner man trodde stod en närmast.

Man bearbetar dessa sårade känslor, vrider, vänder, lyfter och försöker förstå-varför?

Så småningom börjar man acceptera hur det faktiskt egentligen ser ut, man börjar komma på fötter igen efter sveket.

Då kommer nästa - ytterligare en vän man haft i många år visar sig vara någon man inte trodde.

Den här gången tar man det hårdare för det första sveket sitter kvar där under huden, så pass nära att minsta lilla grej kan göra att det pressas långsamt genom huden för att göra sig synligt igen.

Men man måste ta sig igenom det för att inte bryta ihop.

Jag lyckades - ta mig igenom detta med!

Då som gubben i lådan poppar det upp igen - några som man trodde man visste vilka de var visade sig vara några andra.

Det känns som att det bara kommer fortsätta vara så - sveken som avlöser varandra.

En dag hoppas jag, trots min "ryggsäck" att jag verkligen vågar lita på människor igen.

/T

Ja rubriken är väl egentligen en beskrivning av mig själv.

I början av denna bloggen för cirka ett år sen så bloggade jag några få (väldigt få) inlägg om att jag hade startat en viktminskningsresa men som vanlig gick den åt skogen. Kom saker emellan som jag gjorde att jag blev blockerad och rent ut sagt bara sket i allt.

Det är så det är med mig. Det går bra en period sen tappar jag allt och går upp det jag en gång gått ner. Hur ska man göra för att klara sig ur svackor? Är det någon som har några ideér?

Jag kan ta ett exempel i sommras åt jag Cambrigekuren, rent i 5 veckor och kombinerad i 3. Jag gick ner 10 kg vilket jag tycker är ganska lite medtanke på att andra gått ner ganska mycket mer i veckan. Det påverkade mig negativt eftersom jag kämpade hårt med dessa soppor, lagade mat i mitt arbet men även hemma åt familjen.  Jag la helt enkelt bara av.

Nu några veckor senare och nästan alla kg tillbaka igen sitter jag här och funderar hur jag ska bete mig.  Känns som att jag gett upp - försökt flera ggr men trillar JÄMT dit. Vad ska jag göra? Någon som har några tips om hur man fixar det? Hur man hittar motivationen, orken och styrkan att klara sig ur en motgång?

/T

Jag tycker julen är underbar, familjen samlas, det spelas julmusik i bakrunden, luktar gott av julmaten, glöggen och det finns en otrolig värme från alla dessa ljus.

Tyvärr tycker jag att även att julen på senare tid fört med sig en del negativa saker. Det har säkert alltid varit så men det är inget jag upptäckt förens nu när jag blivit äldre och har barn.

Det har blivit en tävling och ett skryt om hur mycket julklappar man köper åt sina barn. Har den ena köpt 25 julklappar så finns det alltid dom som köpt 27 och så håller det på. Jag förstår inte riktigt syftet med det! Det finns faktiskt dom som oroar sig om dom ens ska kunna ha julmat på bordet medans andra tävlar om flest och dyrast julklappar. För mig är julen en högtid där man samlas och har trevligt, det är inte mängden av olika sorters julmat eller mängden julklappar som är det viktigaste. Det är värmen och kärleken.

Något mer jag upplevt som gör mig ganska upprörd är att folk frågar vad ens barn vill ha i julklapp bara för att dom vill ha julklappar till sina barn. Då kanske ni tänker att dessa personer gör det säkert för att vara snälla och för att dom vill utan baktanke, men så ser inte verkligheten ut. Vi har inte setts på kanske ett år, vi pratar aldrig utan det är om vi skulle stöta på varandra, vi ska inte fira jul ihop, så vad är då syftet? Jo att vi ska känna oss tvunga att köpa julklappar tillbaka. Jag tycker det är så fruktansvärt fult gjort! Om vi inte hörs annars varför ska vi plötsligt höras när det gäller julklappar?

/T

Känslan när ens katt kommer hem och är skadad och man vet inte riktigt vad som har hänt är hemsk. Det är ju en familjemedlem som råkar illa ut.

Det skär i hjärtat och man hoppas att det ska gå att ordna så att allt blir bra.

Man försöker med medicinering och det ser positivt ut en tid men märker med tiden att ens älskade katt inte är som vanligt - vill  inte gå ut igen och verkar otroligt olycklig men inte bara det utan en massa andra småsaker som gör en ganska säker på att hon inte kommer att bli som vanligt igen.

Det är då man står där, där man egentligen inte vill vara - beslutet om hur man ska gå vidare härifrån. Här måste man tänka på kattens bästa även om det känns svårt.

En sak vet jag och det är att vår älskade familjemedlem var lycklig innan olyckan. Hon mådde bra och vi har gjort allt för att hon ska må bra igen, men något har hänt och man kan inte säga säkert vad det är, men troligtvis har hon blivit påkörd av något - vilket har förändrat henne totalt.

Beslutet vi har fattat kommer att få henne att må bättre även om det gör oss ledsna, men det är för hennes bästa.

/T

Vad menas egentligen med tomma hot?

Hur vet man att hotet är "tomt"? Är det för att man känner personen och tro sig veta att denne inte skulle göra verklighet av dessa hoten?

Den dagen man kanske inte känner personen längre (även fast man kanske tror det) då kanske det redan är försent?

När ska man ta ett tomt hot på allvar?

Om det är någon som har några bra svar eller åsikter om detta kommentera det gärna.

/T

... är något fruktansvärt som tar över människans kropp totalt.

Tittade nyss på tv4 Faktas program: Uppdrag: Missbruk.

Det är ett program där människor med ett skadligt beroende får hjälp att komma ur sitt destruktiva missbruk genom konfrontation med experter och närstående.
Personerna får ett ultimatum av anhöriga och vänner där personen med missbruksproblem får välja att åka på behandling eller mista kontakten med dom nära och kära.

Detta program visar hur verkligheten ser ut för dessa personer som är djupt nere i sina missbruk.

Det ger verkligen en tydlig bild av hur narkotikan påverkar en människa. Hur den suger sig fast vid personen som egentligen är så väl medveten om att han/hon är påväg rätt in i döden men även om denne är så medveten om detta så har drogen ett stadigt fast grepp om kroppen och hans/hennes liv.

Av ganska personliga orsaker blir jag väldigt rörd och medtagen av detta program, men jag tror ändå att det kanske  sätter igång en viss tankeverksamhet hos andra som kanske inte har så personliga orsaker att bli berörd av.

Så därför rekomenderar jag detta program

Torsdagar i tv4 Fakta kl. 22.10 med repris Lördagar 16.55 i samma kanal.

/T

Det har gått ett år sen jag bloggade. Plötsligt idag så kände jag suget av det igen och satte mig ner för att se över mina gamla inlägg och även om det inte var många så var det kul att läsa dom.

Jag kommer inte att lova något såhär tidig - alltså att bloggandet blir av men jag ska göra ett tappert försök och se om jag har något att skriva om.

Återkommer senare, är ett program jag gärna vill se.

/T

Vita flingor faller från himlen.

Det känns mysigt.

Men frågan återstår, får vi en vit jul i år?

/T