Jag har på senare tid tyckt att jag har haft mycket runtomkring mig men samtidigt som det har känts tungt och tröttande så har jag lagt ner hela min själ i det arbete jag har gjort, samtidigt som jag har försökt acceptera de  fakta jag fått reda på gällande min fars sida.

Jag försöker...

vara en bra mamma,

 vara en bra sambo,

vara en bra dotter,

 vara en bra anställd,

 vara ett bra barnbarn,

Samtidigt som jag försöker vara bra så håller jag mina tankar och känslor inom mig, jag biter ihop. Jag biter ihop för att inte bryta ihop och vara allt för sårbar, men hur länga kan man göra det?

Härom veckan upplevde jag att min sambo skrek så fort han pratade med mig, det bara tjöt i öronen, ont gjorde det. Jag bad honom att sänka rösten och inte skrika när han pratar. Han tittade förvånat på mig och sa att jag skriker inte jag pratar normalt. Jag vet att jag tänkte: "Vad är det för fel? Vad har hänt med mina öron? Tänk om jag är påväg att tappa hörlsen!" Tankarna har snurrat otroligt mycket sen dess.

Detta som hände förra veckan tog jag upp med några av mina kollegor som inte träffat varandra under dagen och båda sa att jag skulle ta det som ett varnings tecken. En av dom sa att det var början för henne/honom innan h*n gick in i väggen. Det är kanske det jag är påväg att göra - gå in i väggen? Tack vara mina kollegor så har jag bestämt mig för att söka hjälp så att jag kanske förhindrar att "smälla" i väggen.

Men som sagt hur vet man om man inte pratar om det? Vem ska kunna se varningssignalerna när man inte gör det själv?

/T