...och jag har känslor. Just nu är dom känslorna väldigt sårade. Jag har hela tiden fått bevisa att jag lägger manken till när det gäller min sambos familj.

I början av vårt förhållande jobbade jag otroligt mycket, jag tog allt jag kunde få eftersom jag var timvikarie och visste aldrig från dag till dag om jag hade jobb och jag var tvungen att överleva. Detta gjorde att jag väldigt sällan var med på familjesamankomster, men det som sas var att jag fick lägga manken till. Vad skulle jag göra? Bo på gatan bara för att visa vem jag är - nej jag valde att överleva.

Under åren som gick så var det alltid min sambo och jag som blev åtsidosatta. Ett speciellt tillfälle ville jag sjunka genom jorden. Det var en släkting som fyllde år och under presentöppningen fick denna släkting en present från hela min sambos familj med deras respektive men vi hade inte blivit tillfrågade om vi ville vara med så när namnen lästes upp visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Det sårade mig!

Sen blev jag gravid och fick ett missfall då via min sambo fick jag veta att det var en närstående som tyckte det var bra att vi fick ett missfall. Även det sårade mig djupt in i själen då dom som varit med om ett missfall vet hur hemskt det kan kännas. Det sårade mig!

När jag sedan blir gravid igen valde vi att inte tala om det för alla utan dom fick veta under förlossnings dagen och då fick vi ett sms där en anhörig önskade oss all olycka. Det sårade mig!

Än idag efter snart 8 år tillsammans känner jag inte min sambos syskon och dom känner egentligen inte mig. Jag har heller aldrig sagt rakt ut att allt detta sårat mig, men nu när jag har ett barn som jag ser särbehandlas (som jag nämt i tidigare inlägg) kan jag inte vara tyst längre.

Detta har gjort att mycket från åren tillbaka, som jag egentligen lagt bakom mig, kommer tillbaka och jag kan inte bara stå och se på hur min son särbehandlas. Han är ett litet barn som behöver sina farföräldrar b la. Jag har därför skrivit ett personligt brev som jag tänker lämna över. Nu tänker jag inte vara tyst längre då jag ser att mitt barn lider.

Jag har valt att skriva ett brev för att inte riskera att bli upprörd och säga något jag egentligen inte menar och jag hoppas att budskapet någonstans går fram. Min son är värd sina farföräldrar!

/T jag är människa och jag har känslor!