Usch en kväll som denna känns inte bra. Känns som att man är inne i en period av bara tjat, tjat och massa trots. Jag hör min egna röst tugga :

-"Nej inte så"

-"Nej gör inte det"

-"Aj aj"

osv osv.

Hela tiden känns det som att vi har konflikter konstant i och utanför hemmet. Pratar man med omgivningen så säger det: "Det är lugnt, det är bara trotsen".

Ja det är BARA trotsen och ja jag vet andra har överlevt den och det kommer vi också att göra men det gör mig så ledsen när vi ska vara osams så otroligt ofta. 

Vi försöker med att berömma mer än vad vi förbjuder men många gånger är det svårt. Hur klarar man egentligen av det?

Jag hoppas iallafall att en dag har vår son vuxit upp till en självständig bra man och kan tacka oss för att vi höll på våra regler och inte lät honom "vinna" i trotsen. Jag lovar också att den dagen han ringer hem och kanske själv har trotsiga barn så ska jag finnas och krama om honom om han behöver och inte bara ge svaret :" Det är bara trotsen, det går över"  för tyvärr så hjälper inte dom orden just då!

/T