I kärleksrelationer hör man ofta talas om att det ska finnas en för alla, det gäller bara att hitta den. Hur är det egentligen när det gäller vänner? Finns det också en för alla? 

När jag var yngre så hade jag den där vännen som jag isåfall skulle kalla min "en för alla" (om det nu finns någon sådan). Mina närmsta vänner har alltid betytt otroligt mycket för mig men just denna tjej var den personen som i princip kunde läsa mina tankar, vi hade samma humor, många gånger behövde vi bara titta på varandra så kunde vi tänka samma saker och utbrista i skratt. Jag trodde att vi skulle ha den relationen livet ut och fortfarande som pensionärer bara titta på varandra och förstå vad vi tänker. 

Tyvärr så blev det inte så, vi växte isär och den där "tänkeläsnings förmågan" oss emellan försvann. Vi är vänner än idag men inte alls på den nivån vi var då. 

Idag har jag vänner som står mig nära och betyder mycket för mig, men jag saknar ändå den där som verkligen känner mig eller som jag känner är lik mig. Eftersom jag en gång i tiden hade en sådan vän betyder det att jag har förbrukat min "en för alla"? (fortfarande om det finns någon sådan). Kanske känner jag mer saknad eftersom jag en gång upplevt det?

Vad tror ni? Finns det en för alla även i kompisrelationer?

/T

Just nu har jag så otroligt mycket känslor och funderingar men när jag sätter mig ner för att skriva blir det inte bra. 

Jag får inte ner mina funderingar i skrift så att det blir tolkat på rätt sätt så som jag vill ha det förmedlat.

Vill, vill & vill.... men det går inte!

/T