När man själv en dag får barn så kommer det funderingar om sin egen barndom som man aldrig tidigare reflekterat över - eller ja kanske lite men inget som man tänkt på som faktiskt gjort en ledsen. Nu är jag i min andra graviditet och jag har insett saker som har gjort mig så otroligt ledsen och skapat oros känslor som jag inte kan styra över.

Min mamma har under min uppväxt gjort allt för att jag ska ha det bra och hon har alltid älskat mig fullt ut men vart har min pappa varit? Min pappa har funnits där ca 4 gånger om året och nu på senare tid när jag blivit vuxen har jag ännu mindre kontakt med honom. Han är snäll och trevlig när vi ses och har vid vissa tillfällen ställt upp lite ekonomiskt men vad är dom där äkta pappakänslorna? 

Nu när jag ser mitt första barn växa upp med en närvarande pappa som verkligen älskar sitt barn inser jag mer och mer att jag egentligen inte har eller har haft en pappa. Biologiskt sett finns han ju där men jag har aldrig varit älskad av min pappa. Detta har jag väl egentligen hela tiden vetat men för någon vecka sen kom detta över mig som en oförberedd våg och tyvärr så gnager tanken där dagligen. Jag har precis insett att jag inte vet hur det är när en pappa älskar en. Dagligen så brottas jag med dessa känslor, paniken av att egentligen inte veta hur det känns. Jag har alltid accepterat att det ser ut såhär och det är inget jag kan göra för att förändra det men nu plötsligt vill det inte lämna min hjärna.

Som min "pappa" en gång uttryckte sig så var jag väl ett misstag.

/T