Mina tankar går idag till olika förhållanden och familjer med barn och barnens respektive. Hur långt får egentligen en respektive gå för att nässla sig in i sin sambo/frus/pojk-/flickväns familj?

Det finns dom som lyckas nässla sig in i familjer och splittra dom. Varför gör man det? Är det för att man är avundsjuk på att den man lever med har en bättre familj än en själv eller är det kanske bara känslan av att ha den makten att lyckas splittra familjer?

De finns de som klampar in i sin respektives familj och tar plats och säger "hör mig, se mig, jag finns" Fjäskar och manipulerar till sig en plats och visar en sida av sig själva som inte finns. Vad är syftet med det? Gör man det för att man har dåligt självförtroende och söker bekräftelse?

Hur jag än vrider och vänder på detta så kommer jag nog inte kunna förstå. Ni  kanske har några svar? Eller kanske har ni erfarenhet av att någon utifrån kommit och nässlat sig in i er familj? Skriv gärna och berätta!

/T

Vare sig man vill eller inte så kommer det förflutna alltid att finnas där. Kanske lite svagare för vissa och en aningen starkare för andra.

Det förflutna har gjort dig till den du är idag. Även om man många gånger (kanske för många gånger) inte levt som man bör så ska man inte ångra det förflutna.

Fast egentligen finns det något sätt som man bör leva på, men det hör inte hit utan det får vi ta i ett annat inlägg.

Tillbaka till ämnet jag började med.

Mitt förflutna - det är väl egentligen ingen vacker syn men det har gjort mig till den jag är idag. Jag har många gånger tittat tillbaka i mitt liv och funderat många timmar på varför jag gjorde si och inte gjorde så. Jag har i mitt förflutna sårat många människor inklusive mig själv. Vissa dagar har jag ångrat, ångrat och åter ångrat hur jag levde mitt liv då, men det fick inte mig att må bättre över mitt förflutna. Jag fick helt enkelt acceptera att det förflutna är och finns där - inget man kan göra ogjort. Däremot kan jag fortfarande känna mig ledsen för att jag sårade andra genom mitt beteende.

Anledningen att det förflutna knackade på idag var att jag satt och lyssnade på musik och det dök upp en låt från det förflutna och allt slog bara tillbaka som en blixt från klar himmel.

Jag har lärt mig att leva med att det finns en "ryggsäck" som alltid kommer att hänga där, med innehåll från gårdagen. Ibland snubblar man och det som ligger i botten på väskan kommer upp till ytan....

/T

Precis som rubriken så undrar jag om man tar en man mer på allvar än vad man tar en kvinna på allvar? Det kanske beror på vad det gäller och i vilka situationer?

Har ni någon gång känt att ni inte blivit tagna på allvar? Själv tycker jag att det dyker upp olika situationer ganska ofta där jag inte blir tagen på allvar, då i dessa situationer funderar jag om det hade gått bättre om det var en man som la fram samma sak.

Äsch det känns mest som svammel men jag har iaf upplev att det kan vara så i vissa situationer, att männen tas mer på allvar eller är det kanske ålder?

/T