Precis som rubriken säger så känner jag mig ganska ensam. Jag har en underbar sambo och två underbara barn, min mamma och mina syskon samt lite släktingar jag har god kontakt med men det jag saknar är den där riktiga vännen.

Jag har en del bekanta som jag träffar ibland och tar en kaffe eller två med men jag känner inte den där riktiga samhörigheten. Jag har inte det känslan där det säger "klick" om ni förstår hur jag menar. Jag saknar den där vännen jag hade en gång i tiden, den där vännen som förstod sig på mig, som jag kunde skratta med och även bara sitta tyst utan att det kändes stelt.

Det känns som att mina chanser att hitta någon sådan vän igen är förbrukad och det känns hårt vissa dagar. Dagar då man får en lugn stund för sig själv att sitta ner och tänka på livet. Jag inser då att jag är otroligt ensam och det är ganska sorligt. 

/T