I många situationer när jag pratar med människor så känner jag att jag egentligen inte är särskilt intresserad av vad många människor säger. Folk pratar ofta om så fruktansvärt ointressanta saker (i mina öron) eller är det så att jag i självaverket har blivit tråkig?

Vad vill jag då höra av andra människor? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte, men hur ska jag då bemöta detta? Det är ju så jobbigt att le och låtsas att saker och ting är intressant och roligt men jag vill heller inte såra genom att säga att jag är uttråkad.

Ska jag vara ärlig så tror jag inte heller att dom jag pratar med är så intresserade av vad jag säger heller, eller är det kanske så att vi helt enkelt inte har något gemensamt eller förstår oss på varandra? Den tanken slog mig först nu när jag sitter här och skriver om det. Det är kanske så att vi inte "klickar" (om man kan kalla det så).

Det kommer säkert fortsätta att så att jag ler och låtsas att det är intressant samtidigt som motparten gör likadant istället för att vi slutar att prata om våra ikke gemensamma grejer.

/T

Tanken i rubriken har slagit mig många gånger genom åren och nu är jag där igen, har man fler vänner om man har ett bra utseende? Ska jag vara ärlig så tror jag faktiskt att det är så iallafall i kvinnornas värld. Om man tittar på ett gäng tjejer som är någonstans tillsammans, var som helst så är det väldigt sällan någon i sällskapet är mindre vacker.

Jag tillhör nog den kategorin mindre vacker då jag inte är lång, smal, lagom perfekta bröst, det vackarste håret osv osv. Jag har nog alltid känt mig lite udda till mitt utseende än de runtomkring mig och jag har nog alltid varit steget bakom mina vänner när man träffat nya människor, för automatiskt har den man träffat dragits mer till den som ser bättre ut. Vad beror det på? Är man en bättre människa om man har ett bättre utseende? 

Det var en person som sa till mig en gång att det är bara fula människor som säger att det är insidan som är det viktigaste.  Jag har alltid varit en person som sagt och säger att det är insidan som är det viktigaste och det kanske betyder att jag är ful om nu denne personen hade rätt.

Det kanske är så att vi "fula" människor blivit bortglömda eller ikke sedda av personer med bra utseenden så därför ser vi bakom utseendet och letar efter vad som finns på insidan?

Idag är jag äldre och jag mår bra, trots att jag känner mig ensam ibland och jag tror inte(eller hoppas iallafall) att de i min ålder tänker på utseendet när man träffar nya människor. 

Dags för matmaskinen att ge lite mat ;) jag kommer att fortsätta detta inlägget senare.

/T

Precis som rubriken säger så känner jag mig ganska ensam. Jag har en underbar sambo och två underbara barn, min mamma och mina syskon samt lite släktingar jag har god kontakt med men det jag saknar är den där riktiga vännen.

Jag har en del bekanta som jag träffar ibland och tar en kaffe eller två med men jag känner inte den där riktiga samhörigheten. Jag har inte det känslan där det säger "klick" om ni förstår hur jag menar. Jag saknar den där vännen jag hade en gång i tiden, den där vännen som förstod sig på mig, som jag kunde skratta med och även bara sitta tyst utan att det kändes stelt.

Det känns som att mina chanser att hitta någon sådan vän igen är förbrukad och det känns hårt vissa dagar. Dagar då man får en lugn stund för sig själv att sitta ner och tänka på livet. Jag inser då att jag är otroligt ensam och det är ganska sorligt. 

/T